Var till jobbet och hälsade på i dag. Där var det som vanligt, så det känns bekant att komma tillbaks.
I dag har jag varit så där trött igen. Så där trött som jag varit till och från hela sommaren.
Det känns som om hela sommaren varit en enda lång raksträcka mot Luddes 1-årsdag.
Vi har gjort många roliga saker i sommar, men allt har handlat om den enda dagen.
Måndagen den 24 augusti, då det har gått ett helt år sedan dödsdagen.
Jag har varje dag tänkt på hur det var förra sommaren. Jag förstår inte hur vi orkade?
Bilderna på Ludwig när han var sjuk, minnena....
Allt ligger som ett tyngdtäcke på mig och solkar ner allt. Jag gråter så fort jag tänker på hur Ludwig mådde, hur ont han hade, hur rädd han var.
Jag vet inte varför jag tror att det handlar om ettårs dagen, men jag hoppas kanske att smärtan skall lätta lite efter den dagen. Jag önskar så att smärtan kunde lätta, bara lite, så att jag kan andas igen.
Samtidigt som jag alltid vill ha så här ont, så att han aldrig försvinner från mig.
Sorg är inte lätt att bära. Kommer jag någonsin bli glad igen? Vill jag det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar