Kommentaren

Jag fick en lite annorlunda kommentar på min blogg igår.

Det är väl sådant som man får räkna med när man lägger ut sig själv på internet, men detta kändes så fel.

En främmande människa som sporadiskt läst min blogg under några minuter och som fick denna bild av mig.

Tänk så tokigt det kan bli, men lite roligt också. Hur man kan uppfattas av andra fast man tycker att man skriver ärligt.

När jag skriver min blogg så tänker jag bara att det är ni dom känner mig som skall läsa. Att någon främmande människa skulle ha intresse av att läsa och kommentera har inte ens slagit mig.

Så kan det gå.

Anonym13 mar 2014 21:18:00

Man måste tänka att det finns dom som har det mkt värre. Det finns patienter som har kronisk smärta år efter år. Det är många i operationskön. Det är politikerna som vill ha det så här. När jag läser din blogg (sporadiskt) så känns du inte som en särskilt munter person som du själv tycker. Tvärtom verkar du ha mkt som är jobbigt. Sjuk hur ofta som helst. Kanske dags att se över vad som gör det så? Angående din vikt så är det många följdsjukdomar kopplade till övervikt som du vet. Det är för den sakens skull du ska gå ner i vikt. En annan sak som slår mig är att du verkar curla dina barn galet mkt. När gör du något för bara dig? Du verkar också beroende av din man. Att man är kär är en sak men man måste ha en egen identitet och klara av att vara ensam, måste trivas med sig själv.

Väder å vind

Nu när man har vant sig vid sol och 10 plusgrader så kommer vintern tillbaks!
Vad är det för jäkla fasoner?
Minusgrader och snö i helgen va?
Det är tydligen ingen ordning på någonting.
Jonny som har köpt jord för att fixa i ordning drivbänken på lördag, han får nog vänta ett tag med den, som det ser ut.
Vi ropade nog hej lite för tidigt. Vintern håller oss envist fast i några veckor till.
Så är det att bo i Norden.
Kallt så in i norden, heter det ju. Av en anledning kanske?
Hur blir det då med Krokusarna? Klarar de sig om det snöar på dem? Stackarna!
Man blir aldrig klok på vädret.
Ingen idé att lägga någon energi på det heller. Det sista man kan göra något åt är just vädret.
Herr Gunnar Papphammar kanske kan hjälpa dig att få klarhet i frågan.

Mycket grejer blir det

Varje helg åker vi upp till Hållen med bilen fullastad med grejer.
Allt ifrån julpynt till planteringsjord.
Vi har fortfarande ett rum på övervåningen fullt med kartonger som skall ut till stugan.
Det är ju där vårt förråd kommer att vara (i stugan alltså, inte på övervåningen).
Vi har inte ens börjat att rensa våra förråd i källaren ännu, där kan vi snacka om grejer.
"Den som har mest grejer när hon dör, vinner" verkar ha varit mitt motto.
Jag är inte alls sån längre men grejerna finns kvar så länge jag inte tar mig tid att rensa.
Vem har lust att stanna hemma i stan och rensa bland grejer när man kan åka ut till stuga på helgerna?
INTE JAG!
Inte kan jag rensa själv heller eftersom hälften av all skit där nere inte är mitt. Mycket kan man bara trycka ner i en container utan att blinka, tror jag.
Gamla kläder å skit.
Nä, det skall bli skönt den dagen vi äntligen är klar med all rensning. Den dagen kommer jag att gå ner tio kilo i vikt. Den dagen kommer jag att fira med champagne.
Att äga mycket saker är inte bra för själen. Detta är ju inte första gången som ni hör mig klaga över detta och inte lär det vara den sista heller, men nu har vi i alla fall börjat att röra i skiten.
Vi har ju ett fullt förråd ute hos en bonde i Forkarby också, grejer från husvagnen. Utemöbler å skit.
Ja, herregud! Det är en full släpvagn bara det.
Ja, som sagt, mycket grejer blir det.

En bild från mitt vardagsrum...
...eller?

P.S Jag har ingen tandvärk i dag.....skumt!

Tråkig dag

I dag har jag inte gjort många knop.
Suttit framför datorn och suttit och kollat och surfat.
Jag har frostat av frysen och gått på promenad i parken.
Sedan har jag suttit framför datorn...igen.
Nu skall vi käka lite rester från frysen. Lite äcklig potatisgratäng som jag hittade i en påse, lite pulled pork och några köttfärsbiffar och potatisklyftor.
Jag tänkte hålla mig till biffarna och koka lite broccoli.
Jag har INTE tvättat tvtten som ligger i maksinen och inte heller bäddat sängen men det hinner jag i morgon. Jag skall ju ha något att göra i morgon också.
En tråkig onsdag i mitt, just nu, ganska tråkiga liv.
Jag ringde aldrig tandläkaren för jag tänkte att det kanske går över av sig själv. DUMT TÄNKT! Varför skulle tandvärk gå över av sig själv? Nu har jag jätteont och nu måste jag vänta tills i morgon med att ringa. OTROLIGT DUMT!
Men jag har ju aldrig varit särskilt smart när det kommer till att ta hand om mig själv.
Orolig över systersonen Lars som är i New York och pluggar nu, med tanke på explosionen som just varit på Manhattan och syrran får inte tag på honom.
Det är säkert ingen fara men det är klart att moster blir lite orolig.
Ja men....nä men....det var väl ett tråkigt inlägg om min tråkiga dag.
Efter middag skall jag ta mig ett bad och sedan kolla på något tråkigt program på tv:n.

Bored of being bored.
Because being bored is
BORING!!

Tandvärk

Ja me självklart skall jag få lite tandvärk, som grädden på moset, pricken över i:t.

Som om det inte räcker med den värk jag redan har. Som om det ite räcker med en tand så har jag tandvärk i två. 

Som om inte det vore nog så är en tand en som jag redan har rotfyllt en gång. Hur kan man ha ont i en rotfylld tand? Jag har en lite brun prick på den, så ett hål är det nog som sitter där så fint.

Kan man reklamera sån´t?

Jag borde väl för tusan inte kunna få hål och ont i en redan rotfylld tand.

Jag orkar inte ringa och bråka med tandläkaren också, men jag måste väl. Tandvärk är bland det mest envisa värk man kan ha.

Tandvärk ger sig inte, det bara sitter där och gnager och gnager tills man blir tokig.

Jag orkar inte!!

Fuckingjävlatandhelvete!

Moget...

P.S Jag skall köpa mig en ny jacka i dag. Vad sägs om den här på Inter Sport?

Bloggen har fått sig ett uppsving.

Nu när jag är hemma på dagarna och kan göra fler inlägg så får jag genast fler läsare.
Magnus Uggla sade för länge sedan, på sin blogg, att man skulle ha minst sju inlägg er dag för att få många läsare.
Varje gång någon går in på ens blogg så skall det finnas något nytt där att läsa.
Det är lite svårt att uppdatera sju gånger per dag när man arbetar heltid och när man är hemma så finns det inte så mycket att blogga om, men ett par, tre inlägg per dag blir det i alla fall och det märks genast när jag tittar på statistiken, att mina läsare kommer tillbaks så fort jag börjar uppdatera lite oftare.
Välkomna!
Jag har också haft idétorka på sista tiden vad min blogg skall innehålla. Så fort jag försöker skriva om vad jag tror att andra vill läsa om så känns det fel och inte blir det bra heller. Jag måste skriva för min egen del, inte för någon annans skull.
När jag skriver om saker som jag själv tycker om eller mina egna tankar så får jag mest kommentarer och feedback.
De flesta kommentarerna får jag när jag länkar mina inlägg till Facebook. I bland så undrar jag om det är töntigt att länka till FB? Varför skulle ni vilja klicka på min länk till min blogg, tänker jag. Men å andra sidan så är det frivilligt att göra det såå.... :)
Jag tänkte att jag skulle bli lite mer politisk men detta ligger inte heller för mig. Jag kan skriva då och då om mina åsikter i vissa frågor men jag kommer aldrig att bli en debattör såå...
Nä, jag fortsätter väl som jag har gjort sedan 2006. Jag fortsätter väl att blogga om mitt oerhört intressanta liv sååå...
Vi hörs!

En av mina oerhört vackra selfiesar.
Varsågod.
Blir jag snyggare än så här så blir jag ju äcklig, sa alltid min mamma.
Kunde inte ha sagt det bättre själv!

På en bänk i parken

När jag gått min dagliga promenad så tänkte jag ta en sväng genom parken för att kolla om det hade börjat att knoppas i träden där.
Jag kom gick i min egna värld med musik i öronen när jag såg henne på en bänk.
En gammal tant satt där med hatt och kappa och bredvid sig stod hennes rullator.
Jag kom att tänka på den där artikeln som jag läste för länge sedan, en artikel som handlade om de gamla i vårt samhälle. De gamla och osynliga. Vi unga springer förbi dem i affären och på gatan, på bussen och i parken men vi ser dem inte. Vi stannar aldrig, vi ger dem inte ett ens ett litet leende.
Jag stannade till och tog hörlurarna ur öronen och kommenterade vilket härligt väder vi har i dag.
Hon log och svarade att det fanns så många skator där i parken.
Jag satte mig ner bredvid henne och började titta i träden efter skatbon.
Så började vi prata.
Vi pratade om allt möjligt, om blommor och äppelträd, att hon var från Småland och att hennes barnbarns barn var tre år.
Jag berättade om mitt jobb och hon om hur svårt livet är för de unga i dagens samhälle. Vi pratade om valet till hösten och om nässelsoppa med ägghalvor.
Jag satt nog i 30 minuter och talade med henne där på bänken.
Jag stannade till för hennes skull men jag hade nog den verkliga behållningen av vårt möte. Det är inte ofta man möter människor som är så gamla och som har så mycket kvar att ge.
Om jag skulle gissa på en ålder så var hon nog närmare 90 år, kanske äldre.
Jag vet inte ens vad hon heter för vi presenterade oss aldrig.
Jag kanske träffar henne i morgon igen.
Vilken tur att jag stannade, tur för mig alltså.

Torka tårarna

Inga mer tårar i dag. Nu är det som det är och det finns absolut INGENTING som jag kan göra åt min situation.
Jag passar på att vila den här veckan för nästa är det fullt ös, medvetslös igen.
Orkar jag inte så får jag väl ringa till min vårdcentral igen då och klaga och bli sjukskriven igen. Då har jag i alla fall försökt att arbeta.
Så tänker jag.
Jag blir ganska psykiskt dålig när jag går här hemma också. Gråter för minsta lilla och mår allmänt kasst i själen. Det är väl mest ovetskapen som gör att jag mår dåligt. Hade jag kunnat göra upp en plan på hur allt skulle gå till så hade jag mått betydligt bättre.
Att gå här utan att veta håller på att göra mig tokig.
I dag skiner solen!
Det var otroligt deprimerande att ta min promenad i ösregn i går.
I dag hoppas jag på att få lite D-vitamin på skallen. Det kanske gör att man kan tänka klart igen.
Med dessa ord önskar jag dig en bra tisdag och passar på skicka med en affirmation.

Jag är modig och stark,
och lever mitt liv som jag själv vill

Ingen annan än vi själva är den som kan ta de yttersta besluten för hur vi ska leva våra liv. Och när Du har modet och styrkan att själv ta dessa beslut blir Du också i full kontroll över livet. Så låt dagen idag bli den dag då Du tar mod och styrka för att leva Ditt liv, precis just så som Du helst vill. Inget annat sätt...

"Så småningom"

Så sa hon.
Sköterskan på ortopeden alltså.
"Vi har din remiss här och du kommer att bli kallad...så småningom."
Jaha, vad gör jag nu då?
Sitter hemma på häcken i några dagar till och sedan går jag till arbetet på måndag.
Jag försökte berätta för henne om hur ont jag har och att jag just nu är sjukskriven veckan ut.
Jag kunde lika gärna ha pratat med en betongvägg, så intresserad var hon av att lyssna på mina bekymmer.
Hon sa säkert fem gånger: " Jag har din remiss här och du kommer att bli kallad så småningom".
Tack för det, televerket!
Att få ett datum var som att fråga henne hur många vattenatomer det finns i Östersjön.
Självklart kan hon inte svara om hon inte har ett datum, hon kan ju inte bara gissa på ett och lägga på luren. Men jag vill ju bara veta om vi snackar om dagar, veckor eller månader??
Men hur skall hon veta?
Hur skall jag veta?
Jag har legat på sängen och lipat hela dagen. Kollat på Skärgårdsdoktorn och sedan gråtit lite till.
Jaha ja.
Så blev det med det.
Precis om i sagan:
- Det bidde inga byxor
- Va? Bidde det inga byxor? Vad bidde det då då?
 - Det bidde en fingertutt...

Fast för min del bidde det ingenting, inte ens en fingertutt.

Ännu en vecka i sjukskrivningens tecken

Inte ett ljud har jag hört från Ortopeden.
Inte ett dugg bättre i knät blir jag av medicinen. Lite bättre är jag ju förstås pga att jag bara vilar hela tiden. men jag märker inte av medicinen alls.
Jag började redan efter två dagar att äta maxdosen, men effekt uteblir.
Jag vilar, tar små, korta promenader mest för att kolla statusen på knät. Det är svårt att veta hur jag mår om jag aldrig står och belastar.
I dag MÅSTE de svara på ortopeden annars för jag ett anfall. vad ett anfall innebär vet jag inte eftersom det är svårt att skälla på en telefonsvarare. "Just nu kan du inte nå oss, var vänlig försök lite senare eller nästkommande vardag".
Det känns lite hopplöst just nu faktiskt. Det känns som om jag väntar på något som aldrig kommer och som aldrig kommer att komma.
Lika bra att börja mitt liv igen, samma gamla liv med ett ont knä. Vad skall jag annars göra?
Det känns hopplöst nu faktiskt.....faktiskt!
Ute är det vår, sol och 15 grader varmt. Men inte ens det orkar jag glädja mig åt.
Jag satsade all min energi på att gå till doktorn på att få bli sjukskriven fram till.....ja, vaddå?
Till en operation var vad jag trodde. Just nu går jag bara här och väntar, men jag vet inte på vad?
Det känns som om jag hänger ute i ingenstans i en tunn tråd.
Snart går tråden av och då faller jag, men var landar jag då? Slår jag ihjäl mig eller är det någon som tar emot mig?
Då är det bättre att veta. Det skulle vara bättre om ortopeden hörde av sig och sa att jag har tid där i augusti, för då skulle jag veta. Denna ovisshet håller på att göra mig galen.
Nu skall jag ringa till ortopedmottagningen.
Önska mig lycka till.