Jag kom gick i min egna värld med musik i öronen när jag såg henne på en bänk.
En gammal tant satt där med hatt och kappa och bredvid sig stod hennes rullator.
Jag kom att tänka på den där artikeln som jag läste för länge sedan, en artikel som handlade om de gamla i vårt samhälle. De gamla och osynliga. Vi unga springer förbi dem i affären och på gatan, på bussen och i parken men vi ser dem inte. Vi stannar aldrig, vi ger dem inte ett ens ett litet leende.
Jag stannade till och tog hörlurarna ur öronen och kommenterade vilket härligt väder vi har i dag.
Hon log och svarade att det fanns så många skator där i parken.
Jag satte mig ner bredvid henne och började titta i träden efter skatbon.
Så började vi prata.
Vi pratade om allt möjligt, om blommor och äppelträd, att hon var från Småland och att hennes barnbarns barn var tre år.
Jag berättade om mitt jobb och hon om hur svårt livet är för de unga i dagens samhälle. Vi pratade om valet till hösten och om nässelsoppa med ägghalvor.
Jag satt nog i 30 minuter och talade med henne där på bänken.
Jag stannade till för hennes skull men jag hade nog den verkliga behållningen av vårt möte. Det är inte ofta man möter människor som är så gamla och som har så mycket kvar att ge.
Om jag skulle gissa på en ålder så var hon nog närmare 90 år, kanske äldre.
Jag vet inte ens vad hon heter för vi presenterade oss aldrig.
Jag kanske träffar henne i morgon igen.
Vilken tur att jag stannade, tur för mig alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar