Ta tjuren vid hornen

Om två timmar har jag min ångestfyllda läkartid.
Det är nu jag skall försöka få bli sjukskriven tills det är dags för operation. Jag  har laddat från tårna.
Jonny ville vara med, men jag vill nog gå själv. Pinsamt att ta med sig gubben. Jonny är rädd att jag sitter där och är lilla fröken duktig igen. men jag skall verkligen försöka stå på mig den här gången.
Jag skall berätta om hur ont jag har och hur dåligt min vardag fungerar med mitt skitknä. Det kan väl inte vara så svårt.
Efter att ha vilat hela förra veckan så kunde jag ändå knappt ta mig runt den lilla rundan i lördags.
Det är sån´t som jag måste komma ihåg hos läkaren i dag. Att det inte går en dag utan att jag måste stoppa i mig någon slags värktablett, att jag nästan inte kan sköta mitt arbete och att jag ABSOLUT INTE har en fungerande fritid. Sitta i en soffa och gråta kallar inte jag en meningsfull fritidssysselsättning.
Det känns skit att jag inte har fått någon kallelse från ortopeden ännu för det hade känts bra att kunna visa upp hos läkaren i dag.
Men han kan säkert se det i min journal.
Hade bara ortopedkliniken varit lite snabbare så hade jag sluppit bråka med den här skiten.
Som pricken över I:t har jag fortfarande ont i vänsterarmen. trots att jag ätit Diklofenak i 10 dagar och jag har ont i bröstet och hostar upp stora Heffaklumpar varje morgon. Jonny pratar om att folk har Mykoplasma på sitt jobb. Tänk om jag också har fått det?
Jag vet!
Jag låter som värsta hypokondrikern, men någe fel är det!
Jag är inte snuvig och jag har inte ont i halsen men jag har ett tryck över bröstet och hostar slem varje morgon.
En sak i taget va? Först mitt knä, sedan min arm och kanske, kanske att den här slemgrejen går över av sig själv.
Inget upplyftande inlägg det här men det är så här livet är för mig just nu.
Trevlig måndag då.