Nina har åkt, semestern är nästan slut, sommaren sjunger på sista versen.
Årsdagen närmar sig med stormsteg.
Vet egentligen inte varför den dagen skall vara jobbigare än någon annan dag? Men så är det i allafall.
Egentligen borde jag väl vara glad efter att ha haft en fantastisk semester med sol nästan varje dag.
Träffat fina vänner, köpt en husbil, campat och umgåtts med mina barn.
I morgon åker vi hem till stan och sedan avslutar vi ledigheten med en hejdundrande rockfestival hela helgen.
Vad har jag att klaga på?
Men de här deppiga dagarna kommer som ett slag i mellangärdet och det finns inget jag kan göra för att värja mig.
Inga kloka ord och inga vettiga tankar kan tvätta bort att jag känner mig ledsen. Jag måste få vara låg och sedan klättrar jag sakta upp ur gropen igen.
Det är så det är.
Orkar inte laga mat idag. Tror det får bli middag på pizzerian i Skärplinge.
Önskar jag hade kunnat ringa efter hämtmat. T om att sätta sig i bilen och köra iväg känns jobbigt.
Man kanske skulle börja färga håret igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar