Saknad är inte alls det rätta ordet här. Saknar någon gör du när det går lång tid mellan gångerna ni träffas. När du vet att ni aldrig mer kommer att träffas, aldrig mer, då är det inte saknad man känner. Då är det aldrig….
Den här aldrigheten håller på att ta kål på mig. Den äter upp mig inifrån.
Två år i dag. Jag vet inte om jag är mer ledsen i dag än vad jag var i går, eller vad jag kommer vara på onsdag. Årsdagen är bara ett datum….
Jag har kommit ihåg allt hela våren, hela sommaren, jag lever med minnena hela tiden. Beskedet om att inget fanns att göra, sommaren på hospice, ångesten, värken, såren, avskedet, gråten, paniken…
Herregud! Allt är med mig hela tiden. Sorgen hänger på mig som en tung ryggsäck. Inte undra på att jag har ont överallt, i fötter, nacke, rygg… you name it.
Jag vill så gärna ha mer ork men jag orkar inte. Energin är slut när jag kommer från jobbet. Energinivån kommer aldrig riktigt upp dit den brukade vara. Det känns som jag går på sparlåga hela tiden och alltid har jag dåligt samvete över det. Would have, could have, should have ekar konstant i mitt huvud.
Jag undrar när det skall lätta, när sorgen inte skall ligga så jävla tung över mig hela tiden?
Jag försöker bli vän med sorgen, låta den komma när den vill och jag försöker verkligen leva mitt bästa liv för min skull och för Luddes skull, för Jonnys skull och såklart för Knut och Calles skull.
Vi gör alla så gott vi kan, vi kan inte göra mer än så.
Två år av bottenlös sorg och en oändlig saknad, älskade Ludwig.
Önskar jag fick sitta på klipporna och titta på solnedgången med dig en enda gång till.
❤️❤️
SvaraRadera