Hjälpmedel

I dag kommer Schenker och hämtar det sista hjälpmedlet här hemma, vårdsängen.

Innan har man hämtat rullatorn, kryckorna, badkarssitsen, nackstöd, fotstöd, den förhöjda toalettstolen, duschstolen, sidostödet vid sängen, ramperna över trösklarna inne, den stora rampen till ytterdörren, fotvaggan, sackosäcken, kilkuddarna, griptängerna, sittkuddarna, hävstången (däverten) över sängen i Hållen, den ”lilla” rullstolen, glidlakanen, strumppåtagaren, paket efter paket med oanvända elastiska bindor till benen, stödstrumporna, mediciner...

Det skall bli skönt att sängen försvinner i dag. Äntligen kan jag göra ett fint gästrum där inne.  Men samtidigt känns det tomt och sorgligt att ” han” försvinner, som om han aldrig varit där...

Men Å andra sidan skall vi väl inte komma ihåg Ludwig som ett vårdpaket. Vi skall komma ihåg honom som vår kock, fastighetsskötare, partyprisse, killen utan körkort som cyklade överallt. Han som alltid log och som alltid hade något pillimariskt i blicken.

Dåligt samvete

Jag har då dåligt samvete att jag inte satt hos honom i just hans sista ögonblick, de sista minutrarna, det allra sista andetaget.

Alla i världen kan säga att jag inte skall ha det, att jag var där och fanns för honom hela sommaren och hela hans sjukdomsperiod. Men jag önskar jag varit hos honom även då när han tog det sista andetaget.

Sedan vet jag inte hur ”man får” reagera nu så här efteråt.

Är det ok att gå på pub med sina andra två söner och bli lite småfull en torsdag?

Var det ok att gå på bio i går?

Jag bryr mig egentligen inte om vad ”folk” säger, men nog skulle det vara intressant att höra er snacka hemma och i era fikarum på jobbet.

Jag vet att jag hade åsikter när Knuts vän dog för fyra år sedan, och vännens mamma åkte på en planerad semesterresa med vänner straxt efteråt.

Hur orkar och vill hon? tänkte jag...

Nu skäms jag som en hund. Klart man skall göra roliga saker med dina vänner när det värsta har hänt.

Man vet ingenting hur man reagerar och vad man vill göra och vad man orkar göra.

Skulle vi fråga Ludwig så vill han säkert att vi skall fortsätta våra liv.

Skulle jag fråga Ludwig så förlåter han mig säkert att jag inte var hos honom de sista timmarna.

Hoppas bara att jag kan förlåta mig själv också.

När det otänkbara händer

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg,
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks.

/ Mauro Scocco

Allt är precis som vanligt men...

... ingenting kommer någonsin bli som förut.

Sitter vid Fyrisån och väntar på att klockan skall bli 12.00.

Jag har tid hos frissan i dag.

En tid som jag bokade för flera flera veckor sedan.

Hade egentligen ingen lust att gå hit alls, men samtidigt kan det vara skönt att bli omhändertagen av Angelica i ett par timmar.

Som vanligt hittar jag alltid parkering utanför salongen när jag är tidig, men aldrig när jag är sen.

Sitter och tittar på ån, på människorna, på billarna, på höstlöv som börjat falla från träden och sakta blåsa runt.

Tänker på att jag lever, att alla studenter kommit tillbaks till stan och de lever.

Ludwig hann aldrig utbilda sig färdigt innan han blev sjuk.

Jag tycker det är orättvist, även om någon sa till mig att om jag säger orättvist så menar jag att någon annan skall bli sjuk istället!?

Vet inte riktigt vad hon menade med det men det är klart att jag önskar att någon annan blivit sjuk och dött istället för min son, utan att därför gå och önska livet ur varje 24 åring jag möter...

Äh! Jag vet inte hur jag tänker, allt är bara så konstigt.

Precis som vanligt men ändå helt annorlunda.

Mitt liv kommer alltid att vara uppdelat i före och efter.

Ser så djävla gammal ut. 

Hoppas Angelica kan trolla i dag!

Tack

Tack alla ni som skrivit och skänkt oss era tankar.

Tack alla som skickat vackra blommor, och kort.

Tack alla som finns här för oss i den svåraste av alla svåra stunder.

Jag har inte kraft att tacka er personligen men jag gör så här istället så blir ingen nämnd och ingen glömd.

Begravning

Nu har vi bestämt tid för begravning.

Det kommer ske fredagen den 13 september kl 14.00 i G:a Uppsala kyrka.

Ingen föranmälan behövs, alla som vill är välkomna!

Istället för blommor kan man skänka pengar till föreningen Ung Cancer.

https://ungcancer.se/stod-oss/

Vi kommer inte att sätta in en dödsannons i tidningen.

Vi tänker att ingen av Ludwigs vänner läser papperstidningen ändå.

Vi försöker nå er så här på sociala medier istället.

Efter begravningen kommer vi heller inte ha någon minnesstund i någon församlingsgård.

De som vill kan istället komma på en gravöl senare på fredagskvällen. Eftersom Ludwig älskade Ragusas pizzor blir det pizzabuffé där kl 18.00. 

Anmälan till detta sker till Jonny på tel nr: 0735952970 senast fredagen den 6 september. 

Klädsel tänker vi att man klär sig fin för Ludwig, inte nödvändigtvis i svart. 

En dag i taget...

En timme i taget, en minut i taget.

Ett andetag  åt gången.

Andas in, andas ut...

Det är så ofattbart det som hänt?!

Vår Ludwig finns inte mer, endast i våra hjärtan och i våra tankar.

Men vem skall nu förstöra spellistan på alla fester med sina otroligt dåliga musik? (Om du inte vet vad jag pratar om så gå in på Spotify och sök efter ”jag har byggt en popmaskin”).

Vem skall nu dra så dåliga skämt att man nästan skäms?

Vem skall härma och håna mig så att jag vrider mig av skratt?

Vem skall nu göra världens godaste irish coffee och bjuda på sötsliskiga drinkar?

Vem skall nu dra ut oss alla på bio?

Vem skall hjälpa oss att snickra ute i Hållen, komma med roliga idéer och lösningar på hur man skall bygga?

Jag kan göra listan ännu längre, för Ludde gjorde alltid allt på sitt sätt och det kommer bli tomt utan honom.

Så tomt.....

Min älskade pojke, du kommer vara saknad nu och för alltid.