onsdag 15 januari 2020

Bryta ihop och gå vidare.

Det är the story of my Life just nu.
Man vet aldrig vad som triggar tårarna och ångesten.
I dag var det en låt av Magnus Uggla som fick mig att bryta ihop en smula.
En sång som han skrivit till sin son. 

 Tänker ofta på hur åren gått, jag blev gammal ett till tre
Det är först nu som jag har förstått, ångrat att jag inte tog tillvara det
Medans du tycks som har allting kvar. Inte fattat vilken grej
Du är lyckligt lottat du som har, allting framför dig.
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn.
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Världen är din”

Det är så det skall vara, att man lämnar över till sina barn. Så blev det inte för oss, för Ludwig, och det gör så ont när jag tänker på det. 
Men tårarna måste få rinna, jag måste få vara ledsen och arg.
Jag måste få tycka att det är orättvist att just han skulle få cancer och dö. 
I dag har jag suttit flera timmar i soffan och virkat mormorsrutor och gråtit. Det låter kanske hemskt och destruktivt men jag vill ha det så. I morgon måste jag orkar mer, då skall jag handla, packa och koka soppa som jag skall ta med till fjälls på fredag.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar