söndag 16 februari 2020

Lite söndagångest

Det känns alltid lite jobbigt när helgen är slut, trots att jag egentligen inte har något emot att gå till arbetet i morgon.
Känner mig också lite deppad i dag. Tänker på Ludde och känner hur magen drar ihop sig och hur susningarna i öronen ökar.
Om åtta dagar har han varit död i ett halvår. Sex månader sedan jag såg min son, höll hans varma hand och viskade ”jag älskar dig” i hans öra för sista gången.
Det är alltid på kvällarna dessa sorgsna tankar kommer. Antagligen för att jag är för trött för att orka hålla de ledsna tankarna borta.
Det är skönt att Jonny kommit hem igen. Ensam är INTE stark.
Jag behöver min gubbe för att orka. Det var skönt att få tanka lite söner och svärdöttrar också i lördags. 
Familjen betyder massor för mig och jag blir starkare när vi får träffas och vara tillsammans då och då.

Å inte får jag glömma mina småttingar, utan dem vet jag inte hur jag hade klarat mig. Så mycket kärlek dessa två ger alltså! 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar