Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Nu har jag kommit in en sån där funderarfas igen.
En fas i livet när allt går för fort och jag inte känner att jag hänger med.
Jag bara står och tänker medan livet tuffar förbi.
Det är nu jag har dödsångest och inte riktigt vet i vilken riktning livet går?
Jag har åldersnoja och dagar susar förbi i en sån fart att jag nästan blir åksjuk.
Det är när jag är inne i de här faserna som jag börjar fundera på om det är jag som styr eller om jag bara hänger med.
Just nu känns det inte som att det är jag som står vid rodret på mitt egna skepp inte.
Jag sitter som passagerare i alla andras liv.
"Det är bara att ta komandot över sitt liv och gå dit man vill"
- Jo, kyss Karlsson i Anderssons farstu!
Det är inte så "bara" det inte.
Lättare sagt än gjort.
Den som säger Carpe Diem slår jag.
Just nu kan jag kan inte carpa diema!
Just nu vill jag bara vara där och då eller dit och snart.
Fattar du?
Blott en dag ett ögonlock är sönder, sjöng pappa.
Det gillar jag bättre eftersom jag inte kan ta ett ögonblick i sänder.
Mina ögonblick går mig förbi, jag ser dem inte ens.
Tuff tuff tuff tuff....Tuuuuut! Tuuuuut!
Här tuffar livet förbi och jag är inte konduktör, jag är inte ens med på tåget.
Men snart blir det nog bättre, det brukar det bli.
Låter jag luddig?

Du kan  va luddig!