I dag för ett år sedan nåddes jag av det fruktansvärda beskedet att Alle förolyckats med sin motorcykel utanför Östervåla.
Jag satt på Katalin när Knut ringde. Jag hörde på hans röst att något var fel, att något hade hänt.
Jag skrek högt och sedan kommer jag knappt ihåg hur jag kom hem på cykeln.
Ett år har gått och vi saknar honom massor.
Frida börjar så smått bli lycklig igen och det unnar jag henne.
För min egen del saknar jag den där roliga glada killen.
Nu är det dags för surströmming igen och då skall han vara här hos oss.
Jag kommer alltid koppla ihop Alle med surströmming.
Jag hoppas att han kommer upp på vårt nya loft nästa lördag, när det är dags att käka årets fiskar.
Ett år av sorg och saknad.
Fina Alexander!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar