Tröttmössa

I dag är det jobbigare än vanligt att komma upp å iväg.

De sista veckorna har varit tunga. Tunga av sorg.

Jag skulle egentligen bara vilja ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och inte komma fram på flera dagar.

Men nu har jag ögonen på mig att vara duktig flicka, gå på jobbet, leva mitt liv.

Uppföljning av HR om en månad och då är det bäst att inte ha någon frånvaro.

Jag vet inte vilken supermänniska de tror att jag är? Men ledsen och deprimerad får jag inte vara i alla fall.

På tisdag är det fysisk träff i Stockholm av VSFB(vi som förlorat barn)

Jag skulle vilja gå. Jag skulle bla vilja veta hur andras arbetsgivare bemött dem i deras sorg.

Endast ett år efter Ludwigs död så blev jag ifrågasatt varför jag hade mycket frånvaro.

-Ja, just ja!!! Det var ju du som valde att ta sorgedagar, sa de till mig på min förra uppföljning. 

Vaddå valde??! Tror de att jag väljer att vara ledsen? Tror de på HR att jag har något val? Mitt liv tog en 180 graders vändning när min son dog. Tror människor att jag kan välja vilja dagar jag skall bryta ihop och vilka dagar jag orkar gå ett steg framåt?!

Omtankessamtal kallar min arbetsgivare dessa samtal när jag skall sitta med min chef och två tanter från HR och förklara varför jag ibland inte orkar gå till jobbet.

Omtanke!

Omtanke om vem då?!

Inte känns dessa samtal som om de handlar om omtanke om mig. De handlar mer om att min frånvaro kostar pengar för min arbetsgivare.

Sist lade de orden i min mun att jag har migrän och borde gå till läkare och få en migrändiagnos till nästa samtal i oktober.

Det skulle vara så bra för både dem och mig, sa de. Då behöver inte jag få en karensdag och de behöver inte betala ut någon sjuklön.

Häpp!!

Nä, här har inte jag tid att sitta och klaga, jag har ju ett arbete att sköta.

Häpp!!