Bloggen har fått sig ett uppsving.

Nu när jag är hemma på dagarna och kan göra fler inlägg så får jag genast fler läsare.
Magnus Uggla sade för länge sedan, på sin blogg, att man skulle ha minst sju inlägg er dag för att få många läsare.
Varje gång någon går in på ens blogg så skall det finnas något nytt där att läsa.
Det är lite svårt att uppdatera sju gånger per dag när man arbetar heltid och när man är hemma så finns det inte så mycket att blogga om, men ett par, tre inlägg per dag blir det i alla fall och det märks genast när jag tittar på statistiken, att mina läsare kommer tillbaks så fort jag börjar uppdatera lite oftare.
Välkomna!
Jag har också haft idétorka på sista tiden vad min blogg skall innehålla. Så fort jag försöker skriva om vad jag tror att andra vill läsa om så känns det fel och inte blir det bra heller. Jag måste skriva för min egen del, inte för någon annans skull.
När jag skriver om saker som jag själv tycker om eller mina egna tankar så får jag mest kommentarer och feedback.
De flesta kommentarerna får jag när jag länkar mina inlägg till Facebook. I bland så undrar jag om det är töntigt att länka till FB? Varför skulle ni vilja klicka på min länk till min blogg, tänker jag. Men å andra sidan så är det frivilligt att göra det såå.... :)
Jag tänkte att jag skulle bli lite mer politisk men detta ligger inte heller för mig. Jag kan skriva då och då om mina åsikter i vissa frågor men jag kommer aldrig att bli en debattör såå...
Nä, jag fortsätter väl som jag har gjort sedan 2006. Jag fortsätter väl att blogga om mitt oerhört intressanta liv sååå...
Vi hörs!

En av mina oerhört vackra selfiesar.
Varsågod.
Blir jag snyggare än så här så blir jag ju äcklig, sa alltid min mamma.
Kunde inte ha sagt det bättre själv!

På en bänk i parken

När jag gått min dagliga promenad så tänkte jag ta en sväng genom parken för att kolla om det hade börjat att knoppas i träden där.
Jag kom gick i min egna värld med musik i öronen när jag såg henne på en bänk.
En gammal tant satt där med hatt och kappa och bredvid sig stod hennes rullator.
Jag kom att tänka på den där artikeln som jag läste för länge sedan, en artikel som handlade om de gamla i vårt samhälle. De gamla och osynliga. Vi unga springer förbi dem i affären och på gatan, på bussen och i parken men vi ser dem inte. Vi stannar aldrig, vi ger dem inte ett ens ett litet leende.
Jag stannade till och tog hörlurarna ur öronen och kommenterade vilket härligt väder vi har i dag.
Hon log och svarade att det fanns så många skator där i parken.
Jag satte mig ner bredvid henne och började titta i träden efter skatbon.
Så började vi prata.
Vi pratade om allt möjligt, om blommor och äppelträd, att hon var från Småland och att hennes barnbarns barn var tre år.
Jag berättade om mitt jobb och hon om hur svårt livet är för de unga i dagens samhälle. Vi pratade om valet till hösten och om nässelsoppa med ägghalvor.
Jag satt nog i 30 minuter och talade med henne där på bänken.
Jag stannade till för hennes skull men jag hade nog den verkliga behållningen av vårt möte. Det är inte ofta man möter människor som är så gamla och som har så mycket kvar att ge.
Om jag skulle gissa på en ålder så var hon nog närmare 90 år, kanske äldre.
Jag vet inte ens vad hon heter för vi presenterade oss aldrig.
Jag kanske träffar henne i morgon igen.
Vilken tur att jag stannade, tur för mig alltså.

Torka tårarna

Inga mer tårar i dag. Nu är det som det är och det finns absolut INGENTING som jag kan göra åt min situation.
Jag passar på att vila den här veckan för nästa är det fullt ös, medvetslös igen.
Orkar jag inte så får jag väl ringa till min vårdcentral igen då och klaga och bli sjukskriven igen. Då har jag i alla fall försökt att arbeta.
Så tänker jag.
Jag blir ganska psykiskt dålig när jag går här hemma också. Gråter för minsta lilla och mår allmänt kasst i själen. Det är väl mest ovetskapen som gör att jag mår dåligt. Hade jag kunnat göra upp en plan på hur allt skulle gå till så hade jag mått betydligt bättre.
Att gå här utan att veta håller på att göra mig tokig.
I dag skiner solen!
Det var otroligt deprimerande att ta min promenad i ösregn i går.
I dag hoppas jag på att få lite D-vitamin på skallen. Det kanske gör att man kan tänka klart igen.
Med dessa ord önskar jag dig en bra tisdag och passar på skicka med en affirmation.

Jag är modig och stark,
och lever mitt liv som jag själv vill

Ingen annan än vi själva är den som kan ta de yttersta besluten för hur vi ska leva våra liv. Och när Du har modet och styrkan att själv ta dessa beslut blir Du också i full kontroll över livet. Så låt dagen idag bli den dag då Du tar mod och styrka för att leva Ditt liv, precis just så som Du helst vill. Inget annat sätt...

"Så småningom"

Så sa hon.
Sköterskan på ortopeden alltså.
"Vi har din remiss här och du kommer att bli kallad...så småningom."
Jaha, vad gör jag nu då?
Sitter hemma på häcken i några dagar till och sedan går jag till arbetet på måndag.
Jag försökte berätta för henne om hur ont jag har och att jag just nu är sjukskriven veckan ut.
Jag kunde lika gärna ha pratat med en betongvägg, så intresserad var hon av att lyssna på mina bekymmer.
Hon sa säkert fem gånger: " Jag har din remiss här och du kommer att bli kallad så småningom".
Tack för det, televerket!
Att få ett datum var som att fråga henne hur många vattenatomer det finns i Östersjön.
Självklart kan hon inte svara om hon inte har ett datum, hon kan ju inte bara gissa på ett och lägga på luren. Men jag vill ju bara veta om vi snackar om dagar, veckor eller månader??
Men hur skall hon veta?
Hur skall jag veta?
Jag har legat på sängen och lipat hela dagen. Kollat på Skärgårdsdoktorn och sedan gråtit lite till.
Jaha ja.
Så blev det med det.
Precis om i sagan:
- Det bidde inga byxor
- Va? Bidde det inga byxor? Vad bidde det då då?
 - Det bidde en fingertutt...

Fast för min del bidde det ingenting, inte ens en fingertutt.

Ännu en vecka i sjukskrivningens tecken

Inte ett ljud har jag hört från Ortopeden.
Inte ett dugg bättre i knät blir jag av medicinen. Lite bättre är jag ju förstås pga att jag bara vilar hela tiden. men jag märker inte av medicinen alls.
Jag började redan efter två dagar att äta maxdosen, men effekt uteblir.
Jag vilar, tar små, korta promenader mest för att kolla statusen på knät. Det är svårt att veta hur jag mår om jag aldrig står och belastar.
I dag MÅSTE de svara på ortopeden annars för jag ett anfall. vad ett anfall innebär vet jag inte eftersom det är svårt att skälla på en telefonsvarare. "Just nu kan du inte nå oss, var vänlig försök lite senare eller nästkommande vardag".
Det känns lite hopplöst just nu faktiskt. Det känns som om jag väntar på något som aldrig kommer och som aldrig kommer att komma.
Lika bra att börja mitt liv igen, samma gamla liv med ett ont knä. Vad skall jag annars göra?
Det känns hopplöst nu faktiskt.....faktiskt!
Ute är det vår, sol och 15 grader varmt. Men inte ens det orkar jag glädja mig åt.
Jag satsade all min energi på att gå till doktorn på att få bli sjukskriven fram till.....ja, vaddå?
Till en operation var vad jag trodde. Just nu går jag bara här och väntar, men jag vet inte på vad?
Det känns som om jag hänger ute i ingenstans i en tunn tråd.
Snart går tråden av och då faller jag, men var landar jag då? Slår jag ihjäl mig eller är det någon som tar emot mig?
Då är det bättre att veta. Det skulle vara bättre om ortopeden hörde av sig och sa att jag har tid där i augusti, för då skulle jag veta. Denna ovisshet håller på att göra mig galen.
Nu skall jag ringa till ortopedmottagningen.
Önska mig lycka till.

Lättare sagt än gjort.

Nu har ännu ett par varit och kollat på vår lägenhet.
De sitter i en trea i Kvarngärdet med fyra barn och behöver större men de lät ändå tveksamma när de åkte här ifrån nyss.
Det är hyran som skrämmer folk. fast hyran hade jag ju redan talat om för dem. Hyran står när man klickar på min sida på bytessajten, så den borde inte ha kommit som en chock för dem.
Det verkar som att vi får stanna här ett tag till. Vi får kanske hyra ut på övervåningen då.
Om vi gör ett sovrum och typ ett kök där uppe så kan vi säkert ta 4000 kr/månad i hyra.
Men jag vill inte ha främmande ungdomar i mitt hem när jag precis har blivit av med mina egna ;)
Jag vill bo i en trea nere på stan!!
Hallå!!
Varför vill ingen ha vår fina lägenhet?

Surpuppa!

Vår i Hållen

Söndagsmorgon

Ingen sol i dag.

Det blåser.

Huset känns lite ruggigt och småkallt, jag får gå ner och tända upp i pannan.

Alla sover.

Det är tyst. På riktigt tyst.

Disken från i går står på köksbänken men jag måste vänta på varnvattnet innan jag kan diska.

Jag tar en kopp kaffe så länge.

Tittar ut genom fönstret.

Kolla! Där skuttar ett rådjur genom grannens tomt och upp på vägen.

Morgonen i huset är den skönaste stunden på hela dagen.

Jag och min kaffekopp, inget som stör.

Ingen trafik, inget buller.

Tyst och stilla.

Ro i själen.

God morgon!

Internationella kvinnodagen

Heja alla starka, modiga, vackra och stolta kvinnor.

Feminist? Javisst!

För mig är det självklart att vara feminist.

Nä, jag hatar inte män för det,

Feminism för mig är mer en rättvisa. Lika lön för lika arbete. Att män och kvinnor arbetar och lever under samma vilkor.

Ja, vi är två olika kön och vi har inte samma förutsättningar rent fysiskt.

Självklart skall vi fortsätta att vara man och kvinna.

Feminism för mig har egentligen inget med könet att göra. Att se på varandra som människor, DET är feminism för mig.

Män kan också vara feminister.

Jag gillar inte hen och jag tycker inte att vi skall bygga ett samhälle utan kön. Vi skall bara tänka rättvist och använda sunt förnuft.

Alla förnuftiga människor är feminister helt enkelt.

Så, nu har jag tyck lite om detta också.

Ha en bra dag alla kvinnor och män där ute.

PS Sur är jag för att melidikrysset började trettio minuter tidigare i dag. Jäkla sportsändningar!

Kroppsideal

Jag har fajtas med min vikt i hela mitt vuxna liv.
Som barn och tonåring var jag smal som en videvidevidja men jag fattade aldrig det. Vikt och kropp var något som aldrig diskuterades hemma. Jag hade en tjock pappa men det var inte heller något fult eller hemskt.
När jag fick mitt första barn vid 22 års ålder så började min kropp förändras. Jag lade på mig fler och fler kilon.
Eftersom jag aldrig hade tänkt på vad jag stoppade i mig och aldrig heller hade motionerat så var detta med vikten bara något som skedde men aldrig något som jag tänkte vidare på.
När jag var 29 år och mitt tredje barn var nyss fyllda ett år så fick jag en chock.
Jag vägde nästan 90 kilo!!!!
Det var då som jag bestämde mig: HIT MEN INTE LÄNGRE!!!
Jag gick med i ViktVäktarna och på 10 månader hade jag gått ner 20 kilo.
När jag fyllde 30 år var jag smal och snygg. Aldrig mer skulle jag bli tjock igen.
Så gick åren och kilona smög sig på, ett efter ett.
Jag gjorde små tappra försök att gå ner och det gjorde jag men så gick jag upp igen lika snabbt plus lite till.
Sommaren 2012 tar jag kort på mig själv ute vid husvagnen. Ett kort som jag lägger upp på Facebook och där jag skriver " Sommaren är inte till för bara smala människor" Jag får många likes och jag är en stollt tjockis på 110 kilo!!.
Men vem är det jag försöker lura?
Bara mig själv. Alla tjockisar som säger att de är nöjda med sig själv ljuger, tror jag. Ingen vill vara fet. Det är jobbigt och svårt och varmt att vara fet.
Sagt och gjort!
Hösten 2012 tar jag hem en app på telefonen och med hjälp av den så går jag ner 20 kilo på 6 månader. Bara genom att räkna kalorier och inte stoppa i mig för många sådana.
Nu har det gått ett år sedan viktnedgången och jag har gått upp ca 5 kilo igen.
Jag känner mig fetare än någonsin och jag tänker att nu jäklar måste det ske något!!
Jag har 3-4 månader på mig att gå ner och bli snygg till sommaren.
Jag vet att jag kan.
Men det är nu själva grejen kommer. varför vill jag gå ner i vikt? varför är jag inte nöjd med hur jag ser ut? Jag vill ha de där kläderna och jag vill kunna ligga på en klippa vid havet utan att skämmas.
Vem har skapat mitt ideal? Varför måste jag skämmas?
Om man tittar på min kropp och tänker att jag är snart 50 år, jag har fött och ammat tre barn så har man sett värre saker i sitt liv!?
Varför avskyr jag mig själv så mycket? Kan jag inte bara se på mig själv och tänka just de sakerna som jag just beskrev att jag inte är någon ungdom längre och att jag börjar få en tantkropp.
Givetvis är det bra att gå ner i vikt för mitt knä och för mitt eget välmående men bara för att vara snygg? Frågan är hur snygg jag skulle bli?
Hur jag än håller på så kommer jag aldrig att se ut som 20 igen.
Vem har bestämt vad som är vackert och vad som är fult?

Typiskt mig att lägga ut en bild på mig själv i underkläder på internet!