Ja, det är inte helt lätt detta, att veta när man skall stanna hemma eller inte.
Följer man Hälsomyndighetens riktlinjer utan samvete är det inga problem.
”Vid minsta symtom, stanna hemma”.
Men så vet jag att kollegorna sliter häcken av sig och jag är hemma med snuva, det känns ju inte helt ok.
Jag tänkte först att det kanske är pollenallergi, men jag blir inte bättre av allergimedicinen så då skall jag stanna hemma enligt rekommendationerna.
Det har varit/är några tuffa dagar av sorg också. Allt med Ludde sköljer över mig som tsunamivågor och jag gråter floder.
Det har att göra med att det snart är påsk och han kommer inte hit, att vi har köpt båt och han skulle ha älskat att hjälpa Jonny med den, att det snart är sommar och förra sommaren finns fortfarande färskt i mitt minne. Sommaren på Hospice kommer jag aldrig att glömma.
Jag är glad att Corona inte fanns förra året när Ludde var så sjuk och infektionskänslig. Då hade jag haft ångest varje sekund för hans skull,
Jonny bygger en ny trapp på framsidan och där hade Ludde också gillat att konstruera och ”lägga sig i”.
Nästan allt ute i stugan påminner oss om honom och det gör så ont, så ont.
Men det är också härligt för vi vill ju att han skall vara med oss i allt vi gör.
Det är så sorg funkar.
Tur att jag har de här två kärleksknytena.
