Om det bara vore så enkelt....

 

(Snodde av Jessica på Facebook)

Efterlysning!

Var är jag? Hittar inte mig själv.

Hur många tårar har en människa?

Kan man bli uttorkad om man gråter för mycket?

Hur kommer det sig att vissa människor aldrig gråter och vissa (läs jag) har hur många tårar som helst.

Vad är tårar egentligen? Varför gråter man när man är ledsen? Jag menar, vad fyller de för funktion? 

I dag när vi åkte hem från Hållen grät jag för att jag liksom kände livet i mig, jag såg en vacker gård och hästar som gick i en hage, solen lyste genom molnen och jag tänkte på min mamma som inte fått uppleva vår på 30 år.

Jag vet att jag är svamlig men det beror nog bara på att jag har så många tankar i mitt huvud samtidigt.

Det känns som om det flyger runt tusentals tankar i min hjärna och jag kan inte sortera dem. 

Det bara dyker upp minnen, sånger, känslor helt från ingenstans hela tiden. 

I går gick jag och sjöng på en gammal Ove Thörnqvist- låt hela eftermiddagen, tills Jonny fick spader. "Så vänder vi på bladet å vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där...?" 

Vi hade den på en stenkaka när jag var barn och av någon outgrundlig anledning kommer jag ihåg nästan hela texten fast jag inte har hört den på fyrtio år. Varför kom den ens in i mitt huvud?

I dag har jag gråtit, varit arg och skrattat hysteriskt på en och samma timme.

Ja, man kan ju tro att jag håller på att bli fullkomligt galen. Men det är nog bara lite mycket just nu.

Jag skall försöka samla ihop mig själv och komma tillbaks.

Kanske kommer jag tillbaks som mitt gamla jag eller så kommer jag tillbaks som enhörning...?!

 

Goda råd

I går läste jag på Facebook om en vän, som går igen en hemsk livskris just nu.

Hon skrev om hur en annan vän hade inboxat henne och gett henne "goda råd" om hur hon skall hantera sin sorg.

Det var hemskt att läsa.

Jag kände igen mig i hennes ilska och frustration över "vännens" ord.

Tänk så många goda råd jag har fått, och fortfarande får, angående min kropp och i synnerhet mitt knä.

Tänk så många goda råd jag får när det kommer till min kroniska värk i alla leder.

Tänk SÅ MÅNGA goda råd jag får angående min vikt. Det är precis som att det är fritt fram att säga precis vad man vill till tjocka människor!?

Eller också är det bara till mig man törs släppa på alla hämningar och vräka ur sig vad man vill?

Jag är iofs ganska snabb att själv skoja om min vikt och min kropp, men det gör jag bara i trygga sammanhang. 

Fast det är slut med det nu. Hädanefter skall jag vara mer rädd om min integritet och synen på mig själv och min kropp.

Om jag själv slutar att prata om min vikt, min kropp, min värk så kanske jag också slipper andras "goda råd" om hur jag skall gå ner i vikt, bli sockerfri, träna, äta, sova och skita.

Jag måste lära mig att säga tack men nej tack till alla vänliga påhopp.

Jag förstår att de flesta gör det i all välmening och därför är det så svårt att säga stopp, det räcker nu!

Jag vet precis hur jag skall äta, träna och leva. Det är bara lite svårt att orka aplicera detta i mitt liv just nu.

Jag gör så gott jag kan utan alla självutnämnda PT:S och PA:S och kuratorer.

Tack men nej tack!

 

Pyssla

I dag har jag pysslat.

Jag har gjort färdigt en av två lampskärmar som jag skall ha i matrummet.

 

Jag har gjort fint vid min nya hylla.

 

Nu sitter jag och fnular på hur jag skall göra min ljusslinga av gamla lampskärmar.

 

Äntligen fredag igen

I dag drar vi ut till Hållen igen. Å som jag längtar!

Jonny skall bygga och jag skall bara vara, samla kraft och ork till nästa vecka när det är dags för röntgen och provsvar för sonen igen.

Det är inte riktigt lika nervöst den här gången men det är klart att mammahjärtat blöder och paniken sitter inte så långt in.

Min hjärna tänker att allt kommer gå bra men så finns den där lilla rösten som säger: " tänk om", och då blir jag så rädd.

Det tar på krafterna att leva med detta hela tiden, inte undra på att man är trött nästan jämt.

Var tredje månad i två år skall han på kontroll, jag kommer gå sönder. 

Det har gått drygt sex månader sedan beskedet och det känns som en evighet.

Livet har blivit uppdelat i före och efter Luddes cancer.

Vad oroade jag mig för innan han blev sjuk? Bara skitgrejer!!!

Nu vet jag vad riktig oro är, vad ångest är, vad ren och skär skräck är.

Hur orkar man?

I helgen skall jag i alla fall försöka samla krafter till nästa veckas besked.

Du får gärna skicka all positiv energi du kan avvara till oss.

Kram och trevlig fredag.

 

Hoppsan

Det var längesedan jag skrev upptäckte jag just.

Jag tänker fortfarande på bloggen och jag tänker på 

vad jag vill skriva men det är precis som om jag inte hittar energin att göra det.

Jag tänkte skriva om min Valborg men så upptäckte jag att hag knappt tagit några kort.

Inte ett enda kort på värdinnan och det vackert dukade bordet.

Men här är i allafall ett kort på värden när han håller låda.

 

Jag tog inga kort på mig och Victoria men däremot på Johan och Jonny.

 

På första maj hade vi kanonväder och vi satt länge på Stenskärs altan och blev bjuden på både korv och blått bubbel innan vi åkte hem.

 

I dag var jag till Angelica på STIL och fixade barret.

Nu är jag Nanny Grey(färgen heter så).

Jag är nöjd!

 

 

Nu längtar jag ut till Hållen.

Jonny skall snickra hela helgen och jag skall inte göra något.

Jo, pyssla kanske.

Tänkte försöka mig på att decoupage. Men först måste jag måla lampskärmarna.

Tänkte göra en egen ljusslinga också. Hur den blir får du se i  helgen. Måste nog ge mig ut på en loppisrunda i morgon efter jobbet.

Om jag orkar. Det känns som om jag kan sova hur mycket som helst nu för tiden.

Ja, just ja!

Har ju fixat på ballen också,

Lagt på matta och köpt blommor!

 

 

Anita 60 år!!!!

I dag fyller min kära syster 60 år.

Hipp hipp hurra för dig!

Du har redan slagit  åldersrekord i vår familj, det gjorde du för redan tre år sedan.

Men i dag blir du familjens första 60 åring och jag önskar så att jag vore hos dig i dag på din stora dag.

Jag hoppas att du får många gäster i dag, många vänner som kommer och firar dig.

Jag hoppas att du får en superduperbra födelsedag för det är du värd.

Hör hur jag sjunger för dig!

Ja, må hon leva

Ja, må hon leva

Ja, må hon leva uti hundrade år!

Ja visst skall hon leva

Ja visst skall hon leva

Ja visst skall hon leva uti hundrade år!!!

Ett fyrfaldigt leve för Anita

Hurra!

Hurra!

Hurra!

Hurraaaa!!!!

 

 

Vi och ni

Jag har alltid fått lära mig av mina föräldrar att alla människor är lika mycket värda.

De uttalade aldrig de orden men de visade det antagligen på andra sätt eftersom jag aldrig har tänkt att vissa människor är bättre än andra. Att vi skall hjälpa varandra är för mig en självklarhet.

I går hittade jag den här skivan i pappas LP-samling.

 

Den är inköpt för att stödja FN:s flyktinghjälp, antagligen någon gång på 60-talet, eftersom det är Tage Ehrlander som skrivit på baksidan av skivan.

 

 

Denna över 50 år gamla skiva känns i dag högaktuell!

Vinylafton

I dag fick jag ÄNTLIGEN ihop min vinylspelare.

Hittade en förstärkare och högtalare på loppis i går.

Efter mycket letande kunde Jonny dra fram de gamla LP-skivorna från kattvinden.

Nu spisar vi Mike Oldfield och njuter av ljudet och det omisskänneliga knastret från stiftet.

 

 

Detta är delar an min spellista a la 1985-87

 

Längtar

Jag vet att man skall leva i nuet och carpa en massa jävla diem, men nu längtar jag faktiskt efter lite sol och värme.

Jag längtar efter sommaren!

Det känns inte som om jag fick någon riktig sommar förra året, eftersom jag lullade runt på kryckor och knaprade morfin då.

I år vill jag sola och bada.

I år vill jag cykla till klipporna och se på solnedgången.

I år vill jag grilla och dricka rosévin.

I år vill jag åka på semester och i år känner jag att jag orkar ha en massa gäster i mitt hus på landet.

Jag längtar!