Inte som planerat

Nu mår sonen bättre och bättre igen efter den första omgången av cellgifter.

Nu skulle vi bara ha det gött här på landet till det var dags för nästa körning.

Men icke sa Nicke.

Nu ringde de från Ackis i går och sade att de vita blodkropparna var för låga, på tok för låga.

Detta innebär att Luddes imunförsvar är i botten och därför måste vi åka in till Akademiska i dag och få hjälp med detta.

Han måste åka in varje dag nu i 2-5 dagar, beroende på hur fort de vita blodkropparna repar sig.

Han är less på att inte kunna planera något utan hela tiden få dåliga besked som krasar de små planer han har för den här sommaren. 

Nu var ju bröderna här och skulle mysa med honom i några dagar men vi måste åka in till Uppsala varje dag.

Klart han blir less.

Djävla skitsjukdom!

Men vi fick i alla fall två mysiga dagar tillsammans.

Vi var på Kolerakyrkogården i Malen igår. ( haha, upplyftande va?)

Sedan åt vi lunch i Löfstabruk.

På kvällen grillade vi korv.

Tillsammans

Sitter och kollar på filmen "Tillsammans". 

Där säger de att det är ett helvete på jorden att vara ensam.

Jag håller med.

Hur skulle jag klara mig om jag var ensam?

Hur skulle jag klara mig utan min fina familj och mina fina vänner?

Jag avskyr att vara själv! Vet liksom inte vad jag skall göra i mitt eget sällskap.

Jag har aldrig varit ensam i hela mitt liv. Jag är livrädd för att jag skall bli det.

"Ensam är stark" är skitsnack, tycker jag.

Tillsammans är stark, borde det heta istället. 

I dag åkte gubben hem till stan för att jobba i Kista och i morgon åker han till London på jobb i ett par dagar.

Men jag är inte ensam för det. Jag har ju Ludde och i dag kommer Calle ut till oss och han stannar till på onsdag. Till helgen kommer Knut.

Just nu är den här familjen i kris och just nu behöver vi varandra mer än någonsin.

Nä, inget ensam är stark här inte.

TILLSAMMANS IS DA SHIT❤️😘

Sommar

Vi har det bra.

Jonny försöker koppla in tvättmaskinen som vi fick av Madde för hundra år sedan, men tyvärr så läcker den. Kanske gamla packningar eller så är det något annat fel.

Vi provar igen och får kanske ytterligare en liten översvämning i källaren, men skam den som ger sig.

Själv sitter jag i solen och försöker carpa lite diem.

Det är lättare sagt än gjort.

Ångesten sitter som en liten envis mygga i bröstet hela tiden.

Försöker tränga bort tankarna genom att surfa och nu genom att skriva.

I går kom Nils och Marielle förbi en sväng. Trevliga samtal till mitt i natten.

I kväll skall vi grilla igen.

Försöker ta dagen som den kommer. Försöker vara här och nu. 

Blodad tand

Efter den här tatueringen fick jag lust att göra fler.

Det gjorde ju inte ens ont att tatuera sig på armarna.

Som gammal bokmärkssamlare kanske jag vill göra en av mina gamla favoriter på armen.

Kanske den här:

Eller den här:

Eller de här knasiga:

Så bra som det kan va'

I går flyttade vi ut till Hållen. Lämnade vår lilla trea i stan och flyttade ut till vårt hus på landet.

Somnade som en stock i soffan i gårkväll och sov som en klubbad hela natten i sängen, sedan jag vinglat mig upp när Jonnys skitfilm var slut.

I dag har jag vaknat sakta.

Druckit två koppar kaffe i soffan, ätit två ägg, packat upp mina kläder och nu skall jag stryka dukar.

Vädret är mulet och 16 grader så jag känner ingen panik att jag måste ut och slänga mig i en solstol.

Jonny jobbar hemma på övervåningen och sonen sover fortfarande.

Han sover mycket nu, cellgifterna tar på krafterna.

Vi har så bra vi kan ha det just nu. Tre veckor till nästa behandling.

Har du vägarna förbi eller vill du bara komma och hälsa på utan anledning så är du välkommen.

Vi skall inte åka någonstans i sommar så hör gärna av dig om du vill göra en utflykt till Norra Uppland.

Så blev det

Jag gjorde en tatuering i går.

Har tänkt på det länge men inte vetat vad jag skall skriva.

Nu kändes den här texten självklar.

Den blev lite större än vad jag först hade tänkt mig men jag kom på att jag vill att den skall synas väl när jag tex hälsar på någon.

Jag är jättenöjd.

 

 

I dag händer det grejer...

...spännande grejer.

Men jag tänker inte säga vad...

...ännu.

Här kommer en ledtråd!

 

Midsommaren som var.

Text är överflödig så jag bjuder på bilder istället.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack alla som kom och förgyllde vår middommarhelg.

Tack!!

Tack till alla er som hör av er till mig/oss på telefon.

Tack till er som skickar små hjärtan på FB.

Tack till dig som skriver en liten kommentar på min blogg.

Tack till dig som skriver privata små meddelanden på messenger.

Tack för ert stöd.

Det betyder mer än ni förstår.

Var inte rädda, ni kan inte fixa detta och det förstår vi.

Men för varje litet hjärta så vet vi att det finns de som bryr sig.

Tack för det!

Puss!

 

Vad skall jag känna?

Jag sitter på Onkologiska avdelning på Akademiska sjukhuset.

Jag sitter bredvid min son som får cytostatika inpumpad i blodet.

Jag sitter här och tänker på att nu får de där djävla tumörerna så de ska försvinna.

Jag känner ångest bara av att vara här på sjukhuset, det är ju här som alla hemska svar har meddelats så det är väl inte så konstigt att man inte gillar stället.

Jag är tom i skallen och tårarna hänger precis, precis bakom ögonlocken.

Det är så ångestfyllt att vi ens måste vara med om detta.

Drömmer jag?

Sitter jag verkligen här på sjukhuset denna vackra sommardag?

Jonny ringer och vi planerar inför midsommar. Kommer det bli midsommar i år också?

Klart det blir! Det känns bara så futtigt, betydelselöst och jobbigt.

Snart är vi klara här.

Det var bara två timmar i dag. I morgon och på torsdag skall han få cellgifter i åtta timmar.

Onkologens hårdaste cellgiftsbehandling.

Vad skall jag känna? Jag vet inte.

Jag vill bara ta honom i min famn och springa härifrån...