Skolavslutningen

Året är 1976 och jag är nio år, skall fylla 10 om ett par månader.
Jag skall gå på skolavlutning.
Jag går ut tredje klass i dag, det är lite speciellt.
Jag skall byta fröken nu och börja mellanstadiet. Jag skall inte längre få ha min snälla fröken utan jag skall få en magister och han ser sträng ut. Jag vill inte sluta i tredje klass. Jag tycker inte om förändringar.
Min klass skall splittras också, eftersom över halva klassen skall flytta till den nya Lillsjöskolan.
Det är bara jag, Helene och tre pojkar som skall börja i paralellklassen till hösten
Jag känner mig ledsen för det.

Jag står i badrummet och sträcker på mig så att jag når upp och kan kolla i spegeln.
Jag har borstat tänderna, dagen till ära, för det gör jag aldrig annars.
Jag står med pappas kam och försöker kamma ut mitt långa toviga hår men det gör ont.
Jag sliter och drar i det långa håret men det blir inte så fint som jag vill, jag kan inte själv.
Jag ville ha klänning på mig i dag men mamma har lagt fram de där fula, gröna gabardinbyxorna som jag fått ärva av Kicki. Jag vill inte ha på mig dem men jag har inget annat val eftersom mamma bestämt att det skall vara så och jag törs inte säga ifrån för då kanske hon blir arg. Mamma får inte bli arg.
Byxorna sticks!
Till byxorna tar jag på mig en ful, vit blus med volanger.
Jag tittar mig i spegeln och jag tycker att jag är ful, ful ful.
Jag ville ha en fin klännig och träskor med blommor på som de andra tjejerna i min klass.
Jag ser ju ut som en pojke i de här byxorna.

Jag känner att jag är lite hungrig men i kylskåpet måste man trolla med knäna för att få något i magen.
Det finns bara några skivor formfranska kvar och jag vet att mamma blir sur om jag äter upp det sista brödet. Osten är så platt att det inte går att hyvla den längre.
Jag stänger kylskåpet och tar ett glas saft istället.

Jag går ut i hallen och tar på mig ett par svarta lackskor som jag också fått ärva, de är lite för stora och jag ser nu att byxorna blir för korta när jag tar på mig skorna.
Att "vänta högvatten" är det fulaste som finns.
Nu är jag nära att börja gråta men jag måste skynda mig för skolavslutningen börjar snart.
Jag tar min skolväska och mina nycklar.
Jag går ut genom dörren och stänger tyst, så att inte mamma skall vakna och bli sur för att jag väckt henne.
Mamma sover och jag går till skolan själv.
På vägen möter jag flera av mina klasskompisar och deras föräldrar.
Jag sträcker på mig och låtsas som om jag tycker att jag är fin och att det skall bli en härlig skolavslutning.
Jag är fortfarande en mästare på att låtsas att allt är superbra!
En skicklighet som jag utvecklade som barn.

Två månader senare fyller jag 10 år. Aug 1976