Jag klev upp och smörjde på mig Alohe Vera-salva men sedan kunde jag inte somna om.
Jag såg att solen höll på att kliva över trädtopparna så jag tog på mig min strandklänning, Jonnys fleecetröja, två filtar och sedan gick jag ut och satte mig i en solstol och lyssnade på världen runt omkring mig.
Det var bara 7 grader varmt när jag klev upp och daggen låg över campingen som ett vått täcke.
Dimman låg som en tjock ullig filt över sjön.
Jag satt där och lyssnade på tystnaden.
Det var så skönt att sitta där och titta när solen steg upp bakom träden och man kände hur solstrålarna värmde mer och mer.
Jag försökte blogga från telefonen men jag hade absolut ingen mottagning över huvud taget och skönt var ju det på ett sätt för då kunde jag luta mig tillbaks och bara känna hur värmen kom sakta, sakta.
Det är då jag känner livet i mig, det är sådana här stunder som jag kommer ikapp mig själv.
Jag klagar ju jämt över att tiden går så fort, livet springer förbi mig och jag står och tittar på. Men den här morgonen var jag där, var jag med.
Jag hörde, jag såg, jag kände lukten och värmen.
Den här morgonen kommer jag att minnas hela vintern.
Jag kommer att komma ihåg hur jag satt inlindad i filtar och såg hur solen steg upp och hur solstrålarna nådde min kalla näsa och hur värmen spred sig i kroppen.
Jag tycker synd om alla sjusovare som aldrig har upplevt en soluppgång så närvarande som jag var för snart två timmar sedan. För det är bland det vackraste och skönaste man kan uppleva.
Känslan av att:
Alla sover och det är bara jag i hela världen som får se det här vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar