Resfeber

Ludde skall resa med tåget till Östersund i dag kl 08.10.
I går när han gick här och packade så kunde jag riktigt känna hans nervositet och resfeber.
Jag försökte lugna honom genom att berätta hur han skulle göra och att det skulle gå bra.
Kl 08.10 i dag kommer han att sitta på rätt tåg, det är jag helt övertygad om.
Ändå kan jag inte låta bli att ta på mig hans nervositet. Jag kände mig skakis redan när jag vaknade för en stund sedan.
Finns det något som heter resefobi så lider jag av det och jag hatar mig själv om jag har fört över det på barnen.
Jag blir nervös bara av att ta pendeln till Stockholm.
Sitter jag på rätt tåg nu, tänker jag ända tills konduktören kollat på min biljett.

Jag kommer i håg när jag var 21 år och skulle flyga ungdomsbiljett från Frösö flygplats till Arlanda.
Pappa skjutsade ut mig till flygplatsen på sin lunch så han hade lite brådis tillbaks till jobbet.
Jag frågade om han kunde följa med mig in och han tittade lite underligt på mig.
- ja, men så att jag får rätt biljett och så, fortsatte jag.
-Det finns bara en lucka öppen där inne, svarade pappa. Du frågar efter en undomsbiljett till Arlanda bara, fortsatte han.
-ja men tänk om jag går till fel gate då, sa jag.
- Men herregud, det finns bara två gater och en är stängd. Det står ett enda flygplan där ute och det skall du åka med, sa pappa. Det är FRÖSÖ flygplats inte Heathrow, sa han och log.

Jag brukar tänka på Jonny som reser helt ensam runt hela jorden. Kommer till USA, hyr en bil och kör själv flera mil tills han kommer fram till rätt hotell. Eller som nu när han är i Kina. Jag törs int ens ta flyget till Dublin där Jonny står och möter mig. Det är ett handikapp att vara feg att resa.
Jag är som sagt helt övertygad om att Ludde kommer rätt i dag men jag kan känna hans oro.