Sju svåra år!

​I dag är det sju år sedan vi förlorade dig, älskade Ludwig.

Sju år… Det känns helt overkligt att säga det. På ett sätt känns det som en evighet sedan, och samtidigt som om det var alldeles nyss.

Jag tänker på dig varje dag. Inte alltid på det sorgliga, utan på dig. På ditt sätt att vara, ditt skratt, din humor och alla de där små sakerna som gjorde dig till just Ludwig.

Det är så mycket jag önskar att vi hade fått uppleva tillsammans. Jag önskar att du hade fått vara kvar. Att vi hade fått se vad livet hade haft att ge dig. Få träffa dig, prata med dig, skratta med dig och bara ha dig här. Sådant som man tar för givet tills man plötsligt inte får det längre.

Cancern tog dig ifrån oss alldeles för tidigt. Det finns fortfarande dagar då jag nästan inte kan förstå att du faktiskt är borta. Och vissa dagar gör saknaden fortfarande precis lika ont.

Men mitt i allt det sorgliga finns också så otroligt mycket kärlek. Jag är så tacksam för alla år vi fick med dig och för alla minnen vi har kvar.

Du kommer alltid att vara vår Ludwig. Vår fina, roliga, varma och älskade son.

Sju år utan dig… men aldrig en dag utan dig i våra tankar. ❤️

Älskar dig för alltid.
Mamma

1 år & 30 kg.

​Kan inte fatta att det gått så bra och att detta var jag för bara ett år sedan. Jag är så tacksam över att jag fått mitt liv tillbaks.

Tack Jonny för att du stöttat mig och hjälpt mig när det känts svårt och tungt. En viktresa sitter inte enbart i kroppen. Hjärnan och hjärtat skall också hänga med för att man skall må bra. 

Jag kommer aldrig att bli smal, men bara känslan av att kunna gå in på en vanlig affär och hitta kläder som passar mig är en fantastisk känsla. Att orka gå i en trappa och att kunna promenera igen gör att jag känner mig rik. Jag har blivit minst 10 år yngre på mindre än ett år. 

Firat i dagarna tre

​Nu har jag blivit ordentligt firad på min 60-årsdag. 

Det började med att vi åkte till Mälarbadens camping utanför Eskilstuna i fredags. Vi hade hyrt två stugor till våra söner med respektive. Jag och Jonny tog husbilen förstås. Vi fick en mysig fredag och lördag tillsammans. Jag och Jonny bjöd på mat och i utbyte mot fint familjehäng. 

I går, måndag på min födelsedag tog vi det lugnt på morgonen. Jonny bjöd på lyxfrukost innan vi tog våra nya cyklar och cyklade runt i stan. 

Vi tog ett glas bubbel vid Fyrisån och käkade lunch i Stadsparken. Lite senare på kvällen åt vi middag i Svartbäcken och avslutade kvällen på PUBEN. 

Tack alla som grattade mig på Facebook och ni som ringde. Tack familjen för fina presenter. Jag ser fram emot att lata mig i en efterlängtad hammock i Hållen, krypa ner under den varma ullpläden kalla vinterkvällar och jag känner mig jättefin i mina nya örhängen från Georg Jensen.

Tack igen alla! Jag älskar er❤️

Sommaren som aldrig tar slut

Jag älskar sommaren. Ljuset, doften av nyklippt gräs, ljumma kvällar och hav som glittrar i solen. Allt det där som borde fylla hjärtat med glädje.

Men sommaren bär också på något annat. Den bär minnet av den sista sommaren med Ludwig. Sommaren 2019. Sommaren då dagarna inte handlade om bad, utflykter eller grillkvällar. De handlade om Hospice. Om sjukhusrum. Om att se den man älskar mest bli lite svagare för varje dag. Om att hoppas fast man visste. Om att försöka fånga ögonblick som redan höll på att glida ur händerna. Det var en sommar som egentligen aldrig blev någon sommar för mig. Och den lever fortfarande kvar.

Varje gång björkarna slår ut. Varje gång syrenerna blommar. Varje gång den varma vinden smeker kinden eller en humla surrar förbi. Allt det vackra bär också på ett minne. Naturen minns inte, men min kropp gör det. Mitt hjärta gör det.

Jag försöker njuta. Och jag gör det faktiskt ganska ofta. . Jag skrattar, reser, läser en bok i solen, dricker mitt morgonkaffe på altanen och känner tacksamhet över livet som fortfarande är mitt.

Men sorgen går bredvid mig.

Den är sällan högljudd längre. Den skriker inte som den gjorde då. I stället finns den där som ett moln på en annars klarblå himmel. Som sump i kaffet. Som en liten fläck på en alldeles ny tröja. Inte tillräckligt stor för att förstöra allt – men tillräckligt tydlig för att jag aldrig ska kunna låtsas att den inte finns.

Så ser min sommar ut nu.

Den är vacker.

Och den gör ont.

Jag har lärt mig att båda känslorna får plats samtidigt. Att sorg inte är motsatsen till glädje, utan ett bevis på hur oändligt stor kärleken var. Ludwig finns inte längre vid min sida, men han finns i varje sommarbris, i varje solnedgång och i varje ögonblick då hjärtat plötsligt värker utan att någon annan märker det. Kanske kommer sommaren alltid att bära hans namn. Och kanske är det precis så kärleken ser ut när den vägrar ta slut.

April 2019

Maj 2019

Juni 2019

Juli 2019

Augusti 2019

September 2019