Mitt liv mellan ljus och skugga
Det finns en rikedom i livet som inte går att mäta i pengar, i hus eller i allt det vi äger. Den bor någon annanstans. I minnena vi bär, i händerna vi håller, i människorna vi älskar och i allt det som format oss till dem vi är.
När jag ser på mitt liv ser jag både ljus och skuggor. Jag ser ett liv som inte alltid varit enkelt, men som varit mitt. Ett liv med skratt som ekat genom åren, med kärlek som fått växa sig starkare med tiden och med sorger så djupa att de förändrat själva sättet att andas.
Jag har fått vara mamma. Fått följa tre söner genom livet, se dem växa upp och bli sina egna människor. Jag har fått bli farmor och uppleva den alldeles särskilda glädjen i barnbarnens närvaro. Den där kärleken som kommer med nya små händer, nya röster och nya kapitel i familjens berättelse.
Men livet har också lärt mig att kärlek och sorg hör ihop på ett sätt vi aldrig själva skulle ha valt. Att förlora ett barn är att förlora en del av sin framtid, en del av den självklara ordning som man trodde att livet följde. Saknaden försvinner inte. Den byter bara skepnad. Ibland ligger den stilla någonstans inom en, ibland slår den upp som en våg utan förvarning. Och mitt i allt det vanliga finns den som fattas. Älskad, saknad, för alltid en del av oss.
Kanske är det just därför jag lärt mig att se lyckan tydligare. Inte för att sorgen gjort mig starkare på något enkelt eller vackert sätt, utan för att jag vet att ingenting är självklart. Att en vanlig dag kan vara en gåva. Att en middag tillsammans, ett samtal med någon jag älskar, ett skratt med min man eller en stilla stund med hundarna kan rymma mer rikedom än man förstår just då.
Och så har jag honom, min man. Mannen jag delat nästan fyrtio år med, och ännu fler år av vår gemensamma historia. Vi har mött livet tillsammans, genom förändringar, förväntningar, vardagar och stormar. Vi har byggt något som inte syns på fotografierna: ett gemensamt språk, en samling minnen och en tillhörighet som vuxit fram genom alla år som bara vi riktigt känner till.
Vi har vårt liv i stan och vårt liv på landet. Två platser, två olika rytmer, men båda delar av samma tillvaro. I stan finns vardagen, människorna och rörelsen. På landet finns naturen, skogen, havet och det där lugnet som får tankarna att vandra fritt. Jag behöver inte välja mellan dem. Jag får ha båda. Jag får komma och gå mellan olika världar och känna att de alla är mina.
Och jag vet att jag är privilegierad.
Jag får arbeta på mitt eget sätt, forma mina dagar och bestämma mer över min tid än många andra kan. Jag har skapat ett liv där friheten fått ta plats. Där jag kan följa mina egna idéer, arbeta med sådant jag tycker om och låta livet rymma mer än bara måsten. Det är en rikedom jag inte vill ta för given.
För privilegier handlar inte bara om att ha möjligheter. Det handlar också om att förstå att man har dem. Att kunna stanna upp och tänka: Allt detta får jag faktiskt uppleva!
Jag är inte lycklig varje dag. Jag bär på oro, på saknad, på tankar om tiden som går och på frågor som kanske aldrig får några svar. Jag har mina tillkortakommanden, mina trötta dagar och mina stunder då jag önskar att livet hade varit annorlunda.
Men jag har också en nyfikenhet kvar. Jag vill upptäcka, läsa, resa, skapa, förändra och lära mig nytt. Jag vill skratta åt sådant som egentligen inte är särskilt roligt. Jag vill göra planer, hitta på saker och ibland bara strunta i vad som förväntas av mig.
Jag vill fortsätta vara jag. Med allt vad det innebär.
För åren går, och jag märker att tiden har fått en annan betydelse. Förr låg så mycket framför mig. Nu ligger en stor del av livet bakom mig, men det betyder inte att det som återstår är mindre värdefullt. Tvärtom. Kanske är det nu jag förstår bättre vad jag vill använda min tid till. Vilka människor som betyder mest. Vad som är viktigt på riktigt och vad jag faktiskt kan låta vara.
Jag behöver inte längre bevisa så mycket. Jag behöver inte springa åt alla håll bara för att andra gör det. Jag får välja. Jag får säga nej. Jag får njuta av det jag har utan att sluta längta efter det jag ännu inte upplevt.
Och kanske är det just där, i mötet mellan tacksamheten och längtan, som jag befinner mig nu.
Med rötterna djupt förankrade i allt jag varit med om och blicken fortfarande riktad framåt.
Jag har älskat. Jag har förlorat. Jag har skrattat så att tårarna runnit och gråtit så att orden tagit slut. Jag har byggt ett hem, en familj och ett liv. Jag har fått uppleva sådant jag aldrig hade kunnat föreställa mig, både det vackraste och det svåraste.
Allt detta finns i mig.
Och när jag tänker på vad lycka egentligen är, tror jag inte längre att den handlar om att livet ska vara perfekt. Jag tror att den handlar om att kunna se skönheten trots att det gör ont ibland. Att kunna känna tacksamhet utan att förneka sorgen. Att våga glädjas åt det man har, även när man vet hur mycket man kan förlora.
Att förstå att ett rikt liv inte är ett liv utan mörker.
Det är ett liv där ljuset fortfarande får plats.
Så här står jag nu, någonstans mitt i berättelsen, med över sextio år bakom mig och en framtid som ännu inte skrivit sina sista rader. Med min man vid min sida, barn och barnbarn i mitt hjärta, två hem att längta till och en hel värld av små och stora upplevelser som fortfarande väntar.
Jag vet att jag inte kan hålla kvar tiden. Jag kan inte skydda dem jag älskar från allt svårt, och jag kan inte göra om det som redan hänt.
Men jag kan leva.
Jag kan vara närvarande. Jag kan älska dem som finns här. Jag kan bära dem som saknas. Jag kan njuta av friheten jag har arbetat mig till och känna tacksamhet över allt det som faktiskt blev mitt.
Och kanske är det detta jag vill påminna mig själv om, de dagar då vardagen känns självklar och de dagar då livet skaver:
Jag har inte fått allt jag önskat mig av livet. Men jag har fått ett liv att älska.
Ett liv med djup, med rötter, med förluster och förundran.
Ett liv som inte blev perfekt, men som blev mitt.
Och än är jag inte färdig med det. ❤️
