När Ludwig precis hade gått bort så läste jag den här dikten från en bok om sorg som jag fått av min syster.
Jag grät och tänkte ”att så kommer det aldrig att bli”, ”jag kommer aldrig att komma tillbaka till den jag var”.
Det är ju iofs sant, jag blir aldrig den jag en gång var, den jag var innan Ludwig blev sjuk och den jag var när han levde.
Men jag har kommit tillbaks. Tillbaks till någon annan visserligen men tillbaks till att känna livet i mig igen.
Nu står jag där på förstukvisten och känner när vinden tar tag i mitt hår och jag vet att jag kommit tillbaka.
Sorgen kan fortfarande nypa tag runt mitt hjärta och vrida om tills jag gråter, men det händer mer och mer sällan.
I bland kan jag få jättedåligt samvete över att jag faktiskt mår ganska bra nu. Jag mår bra trots att min älskade, älskade Ludwig är död. Men då försöker jag tänka på att han var en snäll kille som ville alla väl. Han vill inte att jag skall ligga och gråta i fosterställning mer. Han vill att jag går ut och leva mitt liv.
Men att jag skulle komma hit trodde jag aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle stå på förstukvisten och känna att jag är tillbaka. Något förändrad men ändock.
Jag träffade min fd kurator på Kvantum förra helgen och hon sa att jag hade en helt annan glöd i mina ögon nu än när jag gick på mina samtal hos henne. Det kändes bra att höra. Det gjorde mig ännu lite starkare.
Människan är en konstig varelse, vi verkar klara det mesta…åtminstone några av oss. Vissa får ju lite mer att bita i än andra, men de flesta har nog en hel del i sin ryggsäck. Det gäller bara att packa den väl så att man vet vad man har att bära på, inte låta skiten bara skramla runt där i.
Nä! Nu har jag filosoferat klart för i dag. Ha en fin eftermiddag, det ska jag ha. Häpp!
Jag fortsätter väl att virka så får vi se vad det blir.
