Den 24/8 har det gått fem år sedan Ludwig lämnade oss. Fem år är lång tid utan sitt barn. Han saknas mig i varje andetag fortfarande. Det är klart att jag läkt en del på dessa fem år, sorgen är inte fullt lika närvarande. Jag gråter inte hela tiden längre, inte ens varje dag längre. Sorgen är lika stor som för fem år sedan, men livet runt sorgen tar mer plats nu än förr. Jag kan andas lite lättare. Knut och Calle sa, oberoende av varandra, att de inte tycker att vi måste träffas på dödsdagen längre. Det är så deppigt att komma ihåg den dagen deras lillebror dog, sa de båda.
Jag kommer aldrig att glömma, men givetvis måste alla få göra som de vill och jag håller med dem. Vi minns ju Ludwig ändå hela tiden.
De ska ha en fest i oktober istället, det datumet när lillebror skulle fyllt 30 år. Det är fint, tycker jag. I dag är en sån där tung dag när saknaden och sorgen är nära. Det brukar bli så när jag är ensam hemma. Då är det skönt att skriva av sig lite och låta någon annan ”lyssna”. Snart kommer Alfred hit, han som är vår solstråle. Det är konstigt hur lycka och sorg kan gå hand i hand.
Kram
Kramar i massor❤️
SvaraRadera