När jag var 20 år blev jag tillsammans med en man från Libanon.
Jag tyckte inte att det var så märkvärdigt och jag förstod inte att alla runt omkring mig nästan blev chockade.
Det fanns inte så många invandrare i Sverige i då, allra helst inte i Östersund, Jämtland.
Hemma pratade vi om allas lika värde så när min pappa sa åt mig att "ta det försiktigt" så blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att min pappa tänkte så. Han var bara rädd om mig och ville mig bara väl, han förstod nog att det kunde bli en kulturkrock där så småningom.
Min bror sa: Om han slår dig så säg till mig. Va?! Slå!? tänkte jag. Varför skulle han slå mig.
Mina vänner tog lite avstånd och jag blev ensam med honom och hans kompisar.
Förhållandet varade i några månader sedan gjorde jag slut. Han slog mig inte så som alla trodde men det blev ändå en för stor kulturkrock för en ung tjej som jag. Han var svartsjuk på ett sätt som jag aldrig förstod.
Det var inte så lätt för honom heller att komma ensam till Sverige som 22 åring och inte förstå det nya landet.
Nog om detta.
När jag för snart 13 år sedan flyttade hit ner till Uppsala till ett ganska invandrartätt område så mötte jag på en rasism som jag aldrig hade mött förut.
Människor i min trappuppgång som inte hejjade och som tittade snett på mig.
De kom upp och skällde på oss för att vi borrade upp en hylla på eftermiddagen när deras son satt med läxan. Det kändes som att de tyckte illa om oss utan att känna oss.
Jag tyckte att vi blev utsatta för rasism. Något som kändes konstigt i mitt eget land.
Min son kom hem från skolan och hade fått stryk men jag visste inte varför. han frågade mig: Om jag tycker att en kille i skolan är dum för att han slåss och eldar papperskorgar, är jag rasist då?
Tycker du illa om honom för att han har mörkare skinn än du? frågade jag.
NÄ! han slåss, svarade han.
Då är du inte rasist. man får tycka att någon är dum, svarade jag då.
Mina söner har och har haft många kompisar med invandrarbakgrund och jag tänker inte ens på det.
Det är sjyssta killar som är som vi fast med en annan bakgrund.
Jag har alltid försökt lära mina barn att alla människor har lika värde. Jag förstår inte hur man kan bli så invandrarfientlig. Det handlar om rädsla.
Vi människor är rädda för varandra.
Vi borde lära känna varandra istället. Om vi i samma trappuppgång började umgås så skulle vi se att skillnaderna inte är så stora som vi tror.
Vi är alla människor!
Jag hoppas att generationen efter oss inte är lika rädda. De som har gått i samma klass kanske sedan blir grannar och då försvinner den här osynliga barriären mellan oss.
Då kan vi alla börja umgås med varandra.
Då kanske hatet och rädslan försvinner.
Jag hoppas på det.
Jag hoppas på de unga.
