Maigiz dagbok

söndag 8 november 2015

Länge sedan

Kent och Eva kom till oss igår.

Vi kunde konstatera att vi inte varit på fyrman hand sedan Knut föddes.

Vi fyra har inte varit bara vi på nästan 30 år! Kan det verkligen stämma?

Vi har heller inte umgåtts alls på hur många år som helst.

Jag tror vi kom fram till att vi inte varit hem till dem sedan midsommar 2005.

Tio år sedan alltså!

Ja ja, det är som det är och var som det var. Man kan inte göra något ogjort utan bara tänka härifrån och framåt, alltså bestämde vi i går att det INTE skulle dröja tio år igen innan vi skall ses igen.

Kent pratade om badtunna och bastubad i deras stuga i Härjedalen inom en snar framtid och det låter väl som ett bra förslag, tycker jag.

fredag 6 november 2015

After Work

I kväll kommer några goa kollegor hem till mig på en liten after work.
Vi blir väl kanske 7-8 st.
Jag skall bjuda på hemmagjord pizza och vi skall spela tv-spel.
Jag skall klå dem allihop ;)
Jag saknar mina arbetskamrater när jag går här hemma i min ensamhet. Inga att "tjöta" med eller skratta med.
Ikväll blir det ändring på det. Ikväll skall vi både tjöta och skratta. Så det så!
Det skall bli skoj.
Men först måste jag nog sova i en timme för herregud vad trött jag är. Jag vaknar ju så förgjordat tidigt på mornarna.
Kvart över sex var hon i morse när jag slog upp korpgluggarna. Jag tvångslåg i minst en timme till men jag får ju så ont i ryggen då. Höll knappt på att ta mig ur sängen i morse. Jonny fick komma och hjälpa mig. Men det är inte så lätt att hjälpa en strandad val inte, fick rulla runt på magen och glida ur sängen som en snorbobba. ner på golvet med halva kroppen. Jonny stod mest bredvid och såg chockad ut.
Det är tur att man varit gift länge. Vi lovade varandra i nöd och lust för tjugofem år sedan och i morse var nog Jonny tvungen att upprepa detta som ett mantra i sitt huvud, kan jag tro.
Usch!
Nu har han åkt i väg på lite ärenden och då kan jag passa på att vila mig en stund innan jag sätter igång med pizzorna. Jag har gjort det lätt för mig och köpt färdig pizzabotten.
Kl 17.30 börjar partyt.

Whoop whoop!!

Träna med Kalle

Kollade på en repris på programmet Träna med Kalle i går.
Där skulle han hjälpa en 28-årig tjej att gå ner så pass mycket i vikt att hon kunde få komma på en barnlöshetsutredning.
Det var tydligen ganska många kilo som hon skulle gå ner.
Jag satt och blev lite småirriterad under programmets gång eftersom jag inte tror att man kan träna bort 30-40 kilos övervikt.
Läkaren Nisse Simonsson skrev så bra om detta en gång för länge sedan. Väldigt överviktiga människor kan inte endast träna bort sin övervikt. Man MÅSTE ändra kosten också.
70% i köket och 30% på gymmet. är mitt motto.
Men tillbaks till Kalle och hans träningsprogram då.
Han sa att kosten kommer sedan och träningen kommer först och jag kunde inte riktigt hålla med honom där.
Men så avslutade han hela programmet med att säga att alla dieter fungerar, man går ner i vikt men det är ingen hållbar livsstil. Att komma igång med en rolig träningsform gör att maten kommer av sig själv. Nästan ingen vill gå på en diet i hela sitt liv.
Och DÄR har han ju helt rätt.
Fasen också!
Men hur skall jag göra då? Jag som nästan inte kan träna något alls. Eller kan jag det? Är det jag som är lat och som skyller ifrån mig? Jag kanske visst skulle kunna gå och träna på ett gym och träna hela min kropp utom mitt onda knä.
Vad skulle det göra med min viktminskning?
Han fick mig att fundera där Kalle. Inte kan jag gå på någon diet i hela mitt liv inte. Det vet jag ju. Jag har varit här så många gånger förr.
Jag vet att jag inte kommer att orka banta i resten av mitt liv.
Jag kommer gå ner nu och sedan upp igen.
Hitta ett hållbart sätt utan att träna är nog omöjligt.
Jäkla Kalle!

torsdag 5 november 2015

Hemlängtan

Ja, i bland längtar jag faktiskt "hem", hur konstigt det än låter.

Fram och tillbaks

Fick med mig Ludde hit till Hållen i går.

Vi kom ju hit med en massa möbler i söndags och stökade till.

På lördag åker vi ut igen och då får vi även gäster.

Bara för att det inte skall se så bökigt ut när gästerna kommer var Ludde snäll och hjälpte mig att fixa iordning allt i går.

Eftersom jag 1. Inte kan gå i trappor upp och ner, 2. Inte kan bära, 3. Är mörkrädd så följde han med och hjälpte mig. Så snäll!

Men klantig som jag var glömde jag nyckeln till morfars gamla skåp hemma så nu står alla glasen i alla fall på matbordet.

Typiskt!

Ja ja, det går väl snabbt att plocka in på lördag.

Nu en kopp Fettkaffe och ett par ägg.

God morgon!

Det var kallt här i morse när jag vaknade, nästan -3, Brrr!

Snart åker vi tillbaks till stan!

onsdag 4 november 2015

Hjälpsamma människor

Jag har börjat äta LCHF, som du kanske förstår.
Jag trodde jag visste hur man gjorde det men utvecklingen har gått framåt sedan jag var aktiv LCHF:are för fem år sedan.
Nu är det inte bara att sluta äta pasta, ris, bröd och potatis inte. Nä, nu skall man räkna protein och fett och ha koll på precis allt.
Nu kan man vara något som heter STRIKT LCHF:are och då får man max äta 10 gr kolhydrater per dag.
För att ha koll på vad man stoppar i kakhålet finns det förstås en uppsjö av appar.
Jag har ju använt en app förut som heter LIFESUM, när jag räknade kalorier. Där kan man nu ändra och tala om vilken diet man vill följa.
Men det är inte klart där bara för det. Nä! Eftersom jag "får" äta max 10 gr kolhydrater per dag och i appen fanns låg den minsta mängden på 20 gr, så måste jag ändra i inställningarna.
Tror du det var lätt?
Nä, just det!
Jäkla strul.
Jag har försökt att ändra i flera dagar nu, utan att lyckas.
Men så frågade jag om hjälp på Facebook, där jag är med i en grupp som heter just LCHF( strikt) fritt från bakverk/godis max 10 gr kh/dag.
Där var det massor med tjejer som engagerade sig i mitt problem och verkligen försökte hjälpa mig. En tjej satt och chattade med mig, en hel timme nu på morgonen, tills jag hade löst allt och tills jag hade fått till inställningarna på min app.
DET var väl sjysst?!
Att människor tar sig tid att hjälpa någon på nätet, som de inte alls känner, bara för min skull och utan egen vinning.
En liten grej, kan tyckas, men som betyder mycket för mig just nu eftersom jag vill få till det här med mitt käk.
Vad jag blir glad av snälla människor!
Tack Sussie Nilsson, vem du nu är?!

tisdag 3 november 2015

Minnen

När jag blev utmanad att lägga ut minst femton år gamla foton i fem dagar på Facebook, letade jag i gömmorna och hittade en hel del foton.

När jag åkte hem till syrran i helgen hittade jag mammas gamla fotoalbum med ännu mer minnen,

Varsågod, här kommer fler bilder från min barndom.

Älskar att jag gapskrattar.
Jag och min kusin.

Vacker bild av min mamma.

Snygg pappa

Jag och min far <3

Söt tjej :)

Lotta och jag

Syskon äter glass

Välling i sängen bredvid bror.

Dåligt samvete...

...och ont i magen.
Detta är resultatet av att jag åt en tårtbit efter maten i går.
Det första söta jag stoppat i munnen på tre veckor och jag kunde bara inte låta bli.
Min sons födelsedagstårta från kvarterets bageri såg helt enkelt för smaskig ut och jag bara älskar ju grädde.
Alla mina barriärer rasade och jag smaskade i mig en hel stor bit.
Jaha! så var det gjort och min mage har sagt ifrån i natt. Men magknipet är inte värst, utan det är mitt dåliga samvete som talar om för mig vilken dålig människa jag är, som nu har förstört hela viktminskningen den här veckan.
Ni som följt mig på min blogg, de här åtta åren som jag skrivit, har för länge sedan genomskådat mitt jojobantande och när jag mitt i starten av en ny metod så är jag väldigt dedikerad.
Det är det enda som jag skriver om, vilken mat jag äter och hur mycket eller lite som jag går upp eller ner i vikt.
Jag är väldigt tjatig och det är nästan det enda som finns i min hjärna.
Jag är heller inte speciellt snäll med mig själv när jag håller på. Jag bannar mig själv ( som du märker) och jag talar om för mig själv vilken dålig människa jag är.
Min första viktväktarkonsulent sa till mig, redan 1995, att dåligt samvete väger minst ett kilo.
Det stämmer så väl. I dag vägde jag liiiiite mer än i går morse bara för att jag skall må ännu sämre än vad jag redan gör.
Jag är så klantig!
Det är bättre att bestämma sig för att: "Nu äter jag den här tårtbiten för att det är min sons födelsedag och jag vill unna mig detta, I morgon är jag på G igen!".
Om man gör detta har man bestämt sig och då gör man ett medvetet val, då får man inte dåligt samvete.
Men om man gör som jag gjorde igår, då smaskar man i sig en stor tårtbit innan man hinner tänka LCHF och då kommer samvetet och slår en i bakhuvudet som ett brev på posten.
Men nu är det en ny dag och en ny morgon.
Jag gjorde ett dåligt val i går och i dag får jag leva med det.
- Men hur jävla dåligt kan man må av en tårtbit då?, tänker du.....
Ja, så här dåligt tydligen. Så dåligt att man skriver ett helt blogginlägg om det tydligen.
Jag säger ju att jag inte är frisk och att min förhållande till mat är helt sjukt.
HÄPP!

Får jag lov att presentera
Operatårta från Bageri Brantingstorg.
Sockerkaksbotten, grädde, vaniljkräm,hallonsylt
rosa marsipan och florsocker.
HÄPP!

måndag 2 november 2015

Grattis Knutte!

I dag fyller vår äldsta son år.
Han föddes på Akademiska sjukhuset den 2 november 1988.
Det var inte en helt enkel förlossning, men efter 17 timmar inne på förlossningen kom han ut. Liten och skrynklig och med två stora bruna ögon.
Han vägde 3000 gr och var 49 cm lång.
Han blev hela mitt liv direkt,
Jag var så stolt och jag var så ledsen att jag inte fick visa upp honom för någon i familjen.
Jag hade precis flyttat från Östersund och bodde i Tierp med Jonny, där vi inte kände någon.
Efter en vecka kom min syster ner och hälsade på mig, men min pappa kom inte förrän till Knuts dop och då var han över tre månader gammal.
Det var en jobbig tid men jag var så lycklig!
När man sitter och minns känns det som igår men när jag ser på bilder på honom och oss så förstår man att det är tjugosju år sedan.
Jag hoppas att man får vara med i hans liv i tjugosju år till.