Mitt liv går vidare!

Men för en ung människa tog livet slut i går.
Fina Alexander avled av skadorna efter sin motorcykelolycka i går eftermiddag.
Alexander, eller Alle, var en kompis till Knut och mycket snabbt blev han god vän med hela vår familj.
Alle har varit på många fester hos oss och när jag för många år sedan bjöd på surströmming blev han fast.
Sedan dess har han varit en stående gäst på mina och Jonnys surströmmingsskivor.
Så skulle det vara även i år.
Men livet, eller döden kommer, eller går inte när vi har tänkt oss.
Det finns inga ord att beskriva den sorg som drabbar oss alla när en ung människa går bort alldeles för tidigt.
Alexander var pappa till en fin liten flicka och snart skulle han bli pappa igen.
Det finns inget logiskt i detta, det finns ingen rättvisa.
Sorgen bara lägger sig som en äcklig blöt disktrasa på våra själar och man kan inte tänka klart.
Vi gråter men vi förstår inte varför, det är för osannolikt att detta hemska har hänt.
Vi kan inte ta till oss den fruktansvärda sanningen.
Mina tankar går nu till hans fina sambo Frida och deras gemensamma barn.
Lilla Thea som fick träffa sin pappa men som antagligen är för liten för att komma ihåg och till deras ofödde son, som aldrig får träffa sin fina, roliga, trevliga, glada och härliga pappa.
Det finns inga ord som tröstar och det finns inget man kan göra.
Men jag vet att tiden läker sår. Det kommer bli bättre. Sorgen kanske aldrig går över men den går så småningom att hantera.
Som alltid när någon rycks bort från oss så känns livet så orättvist.
Kan jag verkligen gå vidare med mitt liv nu när han inte kan det längre?
Hur kan solen skina i dag när detta hemska har hänt?
Varför skrattar barnen i lekparken? Vet de inte att hela världen sörjer i dag.
Hur kan bussarna gå som vanligt och hur kan affärer ha öppet?
Livet går vidare för det flesta, men för vissa av oss har det stannat upp för ett tag.
Jag skall cykla till Samariterhemmet och röntga mitt knä i dag, men jag vet inte hur det skall gå till när jag bara sitter här och gråter hela tiden.
Den sorg som drabbat min familj är inte ens i närheten av den sorg som Alexanders familj måste känna just nu.
Mitt liv går vidare men för en ung människa tog livet slut i går.
Vad är meningen med detta?
Allt som händer skall man lära något av, säger de lärde.
Vad tusan skall vi lära oss av att något sån`t här fruktansvärt händer?
Mitt liv går vidare men för finaste Alle tog det slut i går.

P.S För dig som undrar så har jag fått min tillåtelse av Frida att

skriva om detta på min blogg i dag.

KRAM!

Nu sitter man här igen då.

Läkarbesök om ett par timmar.

Hur skall det gå den här gången då?
Hur skall jag bli bemött?
Kommer jag att bli tagen på allvar?
Får jag någon hjälp?
Kommer jag gå där ifrån gråtandes som förra gången?
Blir jag sjukskriven?
Ja, frågorna kvarstår.
Mitt förtroende för läkarna är inte på topp, om man säger.
Har man blivit "misshandlad", som jag tycker att jag har blivit, så är det svårt att uppbringa modet att sätta sig där igen.
Möta de där blickarna som säger: Jaha! å vad tror du att jag kan göra då? Jag är väl ingen trollkarl heller. Jag är ju för tusan bara en allmänläkare på en vårdcentral.
Samtidigt så är det genom vårdcentralen man måste gå innan man får någon hjälp.
Det spelar ingen roll var man ringer så frågar alla: Har du varit i kontakt med din vårdcentral? vad säger husläkaren?
När man kontaktar husläkaren så kan de inte göra någonting!
Men i dag skall jag inte ge mig. Det spelar ingen roll hur han ser på mig så MÅSTE han skriva en remiss till röntgen och ortopeden och han MÅSTE sjukskriva mig eftersom jag knappt kan stå, än mindre gå.
I går eftermiddag när vi hade samarbetsövningar så stod jag i en timme, fikade och sedan stod jag i en timme till. STOD alltså, inte gick. Men det pallade inte mitt knä. När jag kom hem så var det soffläge hela kvällen sen och i natt har det dunkat och värkt. Det är det som är lite jobbigt. Det känns som om jag kan göra saker där och då men efter några timmar kommer smärtan och då är det nästan olidligt.
Men då är det för sent för då har jag ju redan stått eller gått eller vad jag nu har gjort för något.
Nu sitter jag här och peppar mig för ännu ett helvetesjävla läkarbesök och jag är skitnervös.
Jonny erbjöd sig att följa med och egentligen vill jag det men samtidigt tycker jag att det är fjaskigt att ta med sig honom. Detta är något jag måste göra själv hur jobbigt det än må vara.
Om två timmar cyklar jag till Nyby Vårdcentral.
Önska mig lycka till.
Håll tummarna att jag får träffa en läkare som ser och förstår min smärta nu.
Jag orkar inte med ett stolpskott till.

Eländes elände

Kan knappt läsa nyheterna längre. Det handlar bara om ond bråd död.
Isis, skottdrama i Göteborg, 100 döda i Attack, Upplopp i Turkiet, Ett barn skjutet med luftgevär, ett barn skjutet i mammas magen mm mm.
Jag blir deppad så fort jag slår upp Aftonbladets nätsidor.
Jag har fullt upp med mina egna problem och orkar nästan inte ta till mig av andras.
Samtidigt måste man ju läsa nyheterna så att man håller sig uppdaterad om vad som händer där ute i stora världen.
Jag blir bara så rädd för allt elände.
Djurplågeri, mord, terrorister, miljöförstöring, krig och några fler mord.
Vad är det för fel på folk?
Varför kan inte människan leva i fred med varandra och i frid med naturen?
I bland önskar jag att inte mina barn får egna barn till denna ding ding värld.

Och nu över till något helt annat.
Studiedag med jobbet i dag.
Konferens på Odalgården och sedan teambildning och middag.
Det kan bli en bra dag.
Det börjar även bli lite struktur här hemma på alla grejer.
Ludde landade ju i går och ett tag var det förgjordat mycket saker här överallt, med efter en tur till IKEA och 2500 kr fattigare så fick jag ett nytt linneskåp och Ludde en slags garderob och plastlådor att ha under sängen.
Jag tror vi kan få till det med alla grejer innan veckan är slut.

Måndag och en ny vecka.
Solen gassar som om den aldrig gjort annat.
Det är väl dags nu när alla börjat jobba igen.
Nä, ja e int´bitter!

God morgon!

(Mitt knä tänker jag inte ens prata om  dag, bara så att du vet.
Men det sitter kvar i alla fall, det känner jag)

Den förlorade sonen

Ludde kom hem i går, efter tre månader uppe i Idre fjäll.
Jag hade samlat bror, kusin och en kompis för att välkomna honom. Vi käkade pizza, tog ett par öl och sedan cyklade ungdomarna ner på stan.
Ludde som inte varit på krogen på tre månader var sugen på lite stadspuls.
I dag skall de tömma bilen på alla hans saker och då kvarstår bara en fråga...
...var i hel...ete skall vi få plats med alla saker?
Det finns ju inte ens en riktig garderob i det där rummet.
Det blir en svår nöt att knäcka, men det där Jonny och Ludde lösa ihop.
Vi har ju förrådet ute i Forkarby dit vi får köra en massa saker.
Det löser sig nog och det är roligt att ha honom hemma igen.

Själv skall jag tillbringa söndagen i solen, cykla runt lite som i går. Det är skönt att cykla i sakta mak utan att få ont i knät.
Jag skall planera någon god middag och försöka somna tidigt så att jag är pigg och allert för en studiedag i morgon.
Vi skall åka till Odalgården straxt utanför Uppsala.
Konferens hela dagen och sedan teambildning och middag på kvällen.

Önskar dig en skön söndag.

De mina

Sitter här i solen och tänker på alla som inte finns med mig längre.

Alla fina somrar som jag fick ha ute i Håkansta.

Min mamma som alltid jobbade förutom några veckor mitt i sommaren. Då låg hon i en solstol eller fixade med blommorna.

Pappa som hade fula, bruna badbyxor och lyssnade på Ring så spelar vi på radion.

Farmor som bjöd på vitgröt med smörbrunn till frukost, hade stora blommiga klänningar och grått hår.

Farfar hade rutig skjorta, luktade snus och hårvatten och var alltid på bra humör.

Brorsan som aldrig klev ur sängen trots att solen sken och vi äntligen hade fått någon vuxen att skjutsa oss till badet.

Vilka somrar jag hade där ute på landet.

Utedass och bara rinnande kallvatten.

Duschade vet jag knappt att jag gjorde på hela sommaren.

När man sitter och filosoferar så här som jag gör just nu så blir tankarna så klara.

Minnena så verkliga.

Det känns inte som det var 28 år sedan jag träffade min mamma sist, 23 år sedan min far gick bort.

Farfar och farmor gick bort 1990 och 1994, tror jag.

Och snart är det 9 år sedan brorsan lämnade oss i stor sorg och saknad.

Så många fina minnen.

Kommer t om ihåg lukterna och sommarens ljud i Håkansta.

Det enda som skulle få mig att flytta upp till Jämtland igen är om jag fick chansen att köpa Håkansta någon gång i framtiden.

Så många fina somrar, så många fina minnen.

En lördag i solen

I dag skall jag ta mig en cykeltur i solen.

Det är underbart skönt att jag fortfarande kan cykla trots mitt onda knä. 

På så sätt kommer jag ju utanför dörren i alla fall.

I em/kväll kommer Ludde och Jonny hem men till dess är jag pank och fågelfri.

Nu skall jag käka lite sen frulle och sedan svingar jag mig upp på hojen och ser var den tar mig.

Hoppas att du också har det soligt och skönt i dag.

Solen som vi har längtat efter är äntligen här och det känns underbart.

Det blir en bra dag i dag!

När man kommer till en gräns

Jag gjorde illa mitt knä för nio år sedan.

Sedan dess har det blivit värre och värre.

För ca två år sedan tänkte jag: När är min gräns nådd?

När säger min kropp ifrån?

Hur länge skall jag gå så här innan det är stopp?

NU är den här, gränsen.

I natt hade jag så ont att jag bara låg i sängen och grät.

Jonny försökte känna försiktigt utanpå knät för att känna om det var varmt. Det gjorde så ont att han lika gärna hade kunnat rispa mig med ett rakblad på huden. Värken hade gått så långt att nerverna liksom låg utanpå kroppen, utanpå knäskålen.

Det var väl dumt att gå och jobba men samtidigt så vet jag ju det nu.

På tisdag när jag går till läkaren så vet jag att jag inte kan jobba, inte alls!

Men jag är ändå nervös över vad han skall säga när jag ber om en sjukskrivning. Hur länge vill jag bli sjukskriven då? Hut länge kan han sjukskriva mig utan att det finns en plan eller en fortsättning?

OM han sjukskriver mig vad säger Försäkringskassan om detta?

Godkänner de det eller tycker den handläggaren att jag skall jobba?

Det är inte lätt att stå på sig när man inte vet hur man skall gå vidare.

Jag vet att min blogg är APTRÅKIG nu när jag bara skriver om mitt onda knä....igen...

Men hela min värld handlar om detta nu. Det finns inget annat som upptar mina tankar dag och natt.

Tråkigt men sant.

Samtidigt känns det bra att gränsen äntligen är nådd.

Nu finns det ingen återvändo, nu är det jag mot läkarna. Fast det känns som att det borde vara jag MED läkarna. 

Det är inte lätt att vara sjuk i Sverige i dag.

Inte lätt att ha ont och samtidigt ha orken att slåss för sin rätt till hjälp, med rätt sjukvård.