Egentligen borde jag skriva detta som en insändare i tidningen istället för här på bloggen. Jag borde ta kontakt med någon undersökande journalist som slog upp detta i någon dagstidning.
Men jag nöjer mig med att skriva ur mig min frustration här i stället.
Jag vet inte riktigt hur jag skall få en lång historia kort, men jag gör ett försök.
Det började för snart tio år sedan. Juldagen 2006.
Jag kliver ur en taxi i Östersund, halkar på den glashala asfalten, böjer benet bakåt/åt sidan och sätter mig sedan på benet.
Aj!
Ringer akuten men de föreslår att jag inte kommer ner eftersom väntetiden är ett halvt dygn.
Jag haltar runt hela julhelgen, åker hem till Uppsala och börjar jobba.
Efter fyra månader uppsöker jag läkare för första gången. Det är minisken, säger de. Du skall få tid till en titthålsoperation.
Jag väntar på kallelsen och arbetar vidare. Nästan ett år efter min olycka, november 2007, får jag min operation.
Sorry, det är korsbandet, inget att göra något åt, åk hem med dig.
Jaha, tänker jag och arbetar vidare.
Efter ytterligare ca sex år, SEX ÅR! känner jag att detta inte går längre. Jag måste få hjälp. Jag kan nästan inte stödja på benet och jag har värk hela tiden, varje dag, varje minut, varje steg.
Söker läkare igen och blir remitterad till en dietist. Ja, det kan väl vara bra tänker jag men gör små protester och försöker säga att mitt knä är skadat. Inte blir väl mitt knä fixat för att jag går ner i vikt!? Hallå!
Efter ytterligare två år orkar jag inte mer.
Jag måste få hjälp, detta borde ju kunna opereras?
Min läkare remitterar mig till ortopeden.
Inget händer, inget händer, inget händer.
Efter tre månader ringer jag Vårdgarantienheten. Ja visst! Vi kan hjälpa dig, säger de.
Säg upp din köplats här i Uppsala så får du snabbt en tid på Ortopedhuset i Globen.
Sagt och gjort! Efter bara tre veckor blir jag kallad. Jonny skjutsar mig till Globen, nu jäklar skall jag äntligen få hjälp.
En ortoped kommer in i rummet, synar mig uppifrån och ner, säger att jag är för ung för en knäprotes. Gå ner i vikt, säger han. Du skall göra en Gastric Bypass, säger han. Man kan få dispens fastän man inte har så högt BMI som det egentligen krävs.
Jag försöker protestera, försöker förklara att jag har ett skadat knä, frågar hur viktminskning kan göra så att mitt knä blir helt igen. Han ser ju på mina röntgenbilder hur skadat mitt knä är! Att jag inte längre har något brosk kvar, att jag går varje steg ben mot ben...
Han frågar om jag fått kortisonspruta förut? Jag svarar nej och han tar fram sprutan från helvetet och trycker in den innanför min knäskål. Jonny nästan svimmar.
Sedan får vi åka hem. Avskriven ur kön och utan operation med en remiss till överviktsenheten på Akademiska.
Jag tänker INTE göra en Gastric Bypass så jag går ner i vikt av eget bevåg.
Tjugosju kilo närmare bestämt.
Ytterligare två år går och nu är vi framme vid sommaren 2015, förra sommaren.
Jag går på semester i början på juli,
Jag har ont i mitt knä, kortisonsprutan som jag fick i mitten på juni, innan vi åkte till Dublin, hjälper inte den här gången.
Jag haltar när jag går nu. Kan inte promenera här i Hållen, kan inte gå längre än några hundra meter åt gången. Kan inte vandra i skogen, kan inte gå någonstans. Har värk hela tiden.
De senaste två åren har jag överlevt på korticonsprutot och Diklofenak. Min mage är helt körd.
Efter fyra veckors semester har jag fortfarande lika ont som innan semester.
Då bestämmer jag mig!!
Jag måste få en operation!
Den här gången ger jag mig inte, vad läkarna än säger. Jag sjukskriver mig själv först och sedan ringer jag och bokar en läkartid på Nyby Vårdcentral. Efter en vecka får jag träffa en läkare. Han sitter bakåtlutad i sin stol med armarna i kors över bröstet.
Varför har du kommit hit? frågar han mig.
Jag behöver hjälp med mitt knä, svarar jag.
Han ler lite och frågar varför jag inte bara byter jobb istället, sätter mig i skolbänken och skolar om mig om jag nu har så ont att jag inte kan jobba på förskola längre.
Jag måste ha sett ut som ett frågetecken ?
Han tyckte också att jag skulle köpa ett knäskydd på Ohlmed. Han kände massor med människor som hade ont i knät men som kunde gå hela golfrundor med ett sådant knäskydd. Jag försöker förklara att jag skall kunna arbeta heltid på förskola, inte gå arton hål på en golfbana.
Jag går därifrån med ett telefonnummer till Ohlmed(en slags hjälpmedelsaffär där man jan få utprovat specialskor mm).
När jag kommer hem blir jag förbannad och ringer och får en ny läkartid hos en annan läkare dom jag träffat förr och som jag vet är bra.
Han skickar genast en remiss till röntgen och sedan till ortopedmottagningen.
Jag fick vänta i 90 dagar innan jag fick tid där och sedan fick jag vänta ytterligare 193 dagar innan jag fick min operation.
Nu hörde Försäkringskassan av sig för att
berätta att mina sjukdagar tar slut den 18 augusti. Jag har ansökt om förlängd sjukskrivning på normalnivå, men det kommer jag inte att få, sa en handläggare igår.
Men det är ju inte mitt fel att jag fått vänta så länge på operation, sa jag, men det spelar tydligen ingen som helst roll.
Jag tycker att jag blivit så illa behandlad av både läkare och försäkringskassan.
Har jag tur nu så får jag fortsatt ersättning på fortsättningsnivå. Alltså ännu lägre ersättning än vad jag redan har.
PS Jag vill säga att vården jag fått på Ackis före, under och efter min operation var helt fantastisk. Duktiga och proffesionella läkare, helt underbar personal på avdelningen där jag låg och nu har jag träffat en jätteduktig sjukgymnast på Nyby VC.
