Varför skiljer vi oss inte?

Jag funderar mycket på varför jag och Jonny orkar hålla ihop år efter år.
Men ni verkar ha det så bra tillsammans, får vi jämt höra.
Det är klart att vi har, men inte HELA tiden.
Jag och Jonny har väl också våra upp och nedgångar.
Vi fick barn väldigt tidigt.
Vi fick tre barn ganska tätt.
Vi har haft VÄLDIGT lite pengar i perioder och sådant tar på ett förhållande, vill jag bara meddela.
Vi har haft sorg och elände nära inpå men vi lyckas alltid ta igenom oss allt skit helskinnade.
När Jonny är borta så är det ju inte så att jag går här och längtar ihjäl mig efter honom.
Jag klarar mig bra ensam men det är ju ganska tråkigt förstås.
Men varför skiljer inte vi oss då?
Det är ju inte så att jag får hjärtklappning och handsvett när han kliver in genom dörren varje eftermiddag.
Passionen har ju liksom lagt sig efter tjugosex år tillsammans.
Vad är det det då som gör att vissa orkar och andra inte?
Vad är det som gör att vi pallar med?
Varför står vi ut med varandras olater och hemska sidor?
Jonny som är så lat att klockorna stannar och jag med mitt hemska humör?
Kärlek! tänker något ljushuvud då.
Men hur mycket pallar kärleken? De flesta som gifter sig och/eller skaffar barn är väl kära.
Varför tar kärleken slut för så många och inte för oss?
För kärleken har inte tagit slut. Den känns starkare nu än för femton år sedan.
Hur kan det vara så?