Deprimerad

Jag har nog aldrig varit så här "nere" någon gång i hela mitt liv.

Jag gråter hela tiden och mitt liv känns piss.

Jag blir sakta men säkert bättre i mitt knä men mitt psyke hamnar längre och längre ner i källaren.

Jag får för mig att benet läker fel, att jag måste göra om operationen, att jag aldrig kommer att kunna gå igen.

När dessa tankar kommer kan ingen eller inget trösta.

Jag tittar på tv, på Facebook, på livet utanför min balkong och det enda jag ser är människor som kan gå, som kan springa, som kan leka, som kan leva. 

Själv sitter jag här och ruttnar bort. Jag äter skitmat och jag tar inte hand om mig själv.

I dag klockan 13 skall jag till ortopedmottagningen och ta bort Agrafferna (metallklämmorna över mitt sår). Då hoppas jag att jag får träffa en syrra eller en läkare som kan försäkra mig om att allt ser bra ut, att inte benet växer fast på sniskan och att jag kan böja på mitt knä bra med tanke på tiden.

Jag behöver att någon på sjukhuset säger det åt mig så att jag kan lugna mig lite.

I kväll åker vi tillbaks till Hållen, där mår jag bättre, där får jag inte den här klaustrofobiska känslan.

Jag är rädd för att ta bort Agrafferna, jag har varit rädd för allt gällande den här operationen, inte undra på att man är som ett nervvrak. Men snart är det över.

Snart.

Min man kom hem med vackra rosor till mig igår.

-För att du kämpar, sa han.

Å kämpar gör jag verkligen.

Soffor

Efter några dagar i Hållen, i en tvåsittssoffa, var det skönt att slänga ner kroppen i en riktig soffa.

I vår mjuka och sköna, stooooora soffa här hemma.

I går när vi kom hem till stan insåg jag att vi måste köpa en större soffa ut till stugan .

En skön tresitssoffa som man kan sträcka ut sig i. 

Så nu skannar jag Blocket på alla tänkbara alternativ.

Jag vill helst ha en soffgrupp i plysch. En trea, tvåa och fåtölj i grå, blå eller beige plysch a la 70-tal.

Men de är inte så lätta att hitta. Jag antar att de flesta hamnat i någon majbrasa för si så där 10-20 år sedan.

Jag hittade en grupp i Romme, Dalarna men jag vet inte riktigt hur jag skall få hem den.

Jonny är inte lika entusiastisk som jag när det gäller möbelinköp och ommöbleringar.

"Det är väl fint som vi har det" verkar vara männens devis.

Han måste bara smörjas ett tag och till slut är han med på idén och då finns det inga hinder längre.

Förutom att soffgruppen antagligen inte längre finns kvar då förstås.

Den här fina gruppen står i Dalarna och bara väntar på mig, och jag får inte upp den till stugan. Fasen också!

I dag

I dag är det måndag.

I dag är det tre veckor sedan min operation.

I dag åker vi hem till stan ett par dagar.

I dag regnar det.

I dag mår jag bättre än någonsin efter operationen.

I dag har jag inte ätit några värktabletter ännu.

I dag ska jag skicka gubben på IKEA för dv inköp. Bl.a. ett skrivbord och en tygskärm.

I dag blir det thaigryta till middag.

I dag är jag tröttare än någonsin pga att jag fick sova hela natten. Sju timmar sov jag och jag vaknade bara en gång men kunde somna om direkt. Så länge har jag inte sovit på flera veckor.

I dag har jag röda naglar. O.P.I is da shit!

I dag är en bra dag!

Tre veckor

I dag är det tre veckor sedan jag åkte in till Akademiska sjukhuset för att operera mitt knä.

Just nu för tre veckor sedan stod jag i luckan på avdelningen och anmälde mig,

Jag var livrädd. 

Så här efteråt förstår jag att min rädsla inte var obefogad.

Det var läskigt att göra den här operationen. Jag önskar inte någon att behöva gå igenom vad jag har gjort.

Värken börjar ge med sig nu, men det har varit riktigt tuffa veckor att ta sig igenom.

Nu är det svullnaden som är värst. Att inte kunna böja benet och att det dunkar i hela knät så fort jag sitter upprätt eller så fort jag gör något.

Men jag jobbar på, tränar och rör mig.

Nätterna är jobbiga eftersom jag inte kan ligga som jag vill. Jag får ont i ryggen, ischias och sendrag.

I natt har varit en bra natt, har "bara" vaknat tre ggr men kunnat somna om igen.

Du tycker att jag klagar mycket men jag har verkligen inte mått bra dessa veckor efter operationen.

Jag får bara höra om folk, som gjort den här operationen, som är uppe och skuttar direkt, slutar med värktabletterna efter en vecka och går tillbaks till jobbet efter en månad.

Jag tror att man glömmer bort hur ont man har direkt efter operationen och att lyckan över ett nytt knä gör att man sedan bara har positivt att berätta.

Det är ju bra men jag skulle också behöva höra att de första veckorna även var tuffa för andra.

Jag känner mig som en mes som klagar och har så här ont.

Jag som inte brukar var så känslig för smärta verkar må sämst av alla som någonsin fått en knäprotes.

Men nu känner även jag att det vänder.

För varje dag känner jag att det går bättre och bättre.

Just nu mår jag fint här i solen på min balkong tillsammans med min gubbe och en kopp kaffe.

Å

Virke,mulltoa och en Heffaklump

Jag ligger i en solstol på gården och har just fått frunchen serverad av min man.

Nu står han i köket och diskar medan jag ligger och solar.

Snart skall han åka till Skärplinge och köpa virket till vårt loft som han skall bygga på semestern.

Efter det åker han till Lekeberg, utanför Örebro, och köper en mulltoa som jag hittade på Blocket i morse.

Det tar drygt tre timmar att köra dit och sedan tre timmar hem igen.

Han fixar och trixar medan jag ligger som en Heffaklump i en solstol på gården.

Det låter kanske lyxigt, men det känns inte så bra att inte kunna vara behjälplig med någonting.

Det hade ju varit trevligt för Jonny om jag hade följt med på resan men mitt ben svullnar upp så fort jag inte har det i högläge så jag stannar hemma.

Men att resa i 30 mil för en mulltoa låter kanske dumt, tycker du?

Men i stället för att betala 9000kr på Bauhaus så betalar vi bara 2000kr med resa och allt.

Då är det värt att sitta några timmar i bilen, tycker vi.

En hel lördag åt pipsvängen, kan man ju tycka.

Men Jonny tycker att det känns ok så då får det väl bli så då.

Själv ligger jag där jag ligger så länge solen skiner.

Ha en bra dag!

Min utsikt där jag ligger.

Sommar!

Äntligen får jag också känna att det är sommar.

Äntligen kan jag också vara utomhus och känna solen i ansiktet och gräs mellan tårna.

Vilken tur att vi har det här stället.

Jag hade inte stått ut en dag till i den där lägenheten.

Fågelkvitter och humlesurr blandas med ljudet från gräsklipparen.

Jag känner livet i mig för första gången på flera veckor.

Målbilden

Det är viktigt att ha en tydlig målbild, sa sjukgymnasten till mig.

En målbild över hur jag vill att mitt liv skall se ut om ca ett år.

Vad vill jag kunna göra? 

Eftersom mitt knä har begränsat mig i snart 10 år är det svårt att förstå att jag snart inte har några begränsningar längre.

Jag har inga högt flygande planer om att bli maratonlöpare, att jag skall bestiga berg eller kunna åka puckelpist i alperna.

Jag har väldigt enkla önskemål med mitt liv.

T ex att bli kvitt den ständigt molande värken, att kunna gå "lilla rundan" på två km runt Igelhagen, här i Hållen.

Promenera på klipporna nere vid havet, cykla var jag vill utan att behöva tänka på om det är för långa uppförsbackar dit jag ska. 

Jag vill kunna åka på Sweden Rock Festival med min familj nästa sommar och jag vill kunna resa utan att behöva tänka på hur mycket jag måste gå under en dag, om det är nära till hotellet eller stranden.

Jag vill kunna dansa igen. Kanske ta en buggkurs med gubben och lära mig dansa Lindy Hop.

Jag har aldrig varit någon idrottare och jag kommer nig aldrig att bli någon heller, min önskan är endast att kunna gå, cykla, dansa och leva som alla andra.

Tänk bara att kunna ta en kvällspromenad innan man går och lägger sig.

Vilken dröm!

Fin knälling

Hittade en så söt klänning på nätet. Men jag vet inte vilken storlek jag skall välja eftersom min plan är att gå ner i vikt så fort som möjligt, bara jag kan börja röra på mig igen.

Men visst är den fin!

Det står liksom Maggan på den va?

Sjukgymnasten och Distriktsköterskan

Hade tid his Thomas, sjukgymnasten i dag kl 08.00.

Han sa att allt såg bra ut. Jag kan böja mitt knä i 60° nu. Det är varken bra eller dåligt. Jag har skött min träning som jag ska och min lårmuskel hade styrka över förväntan, efter så kort tid.

Eftersom jag är överrörlig i mina leder är det extra viktigt för mig att sköta min träning, sa han. Överrörliga människor har tendens att annars bli stelare än andra, efter en sådan här operation.

Vi pratade nästan i en timme och jag kände verkligen att jag fick svar på alla mina frågor.

Nästa gång vi skall träffas är om 14 dagar och då vill jag visa honom att jag gjort framsteg.

Efter Thomas fick jag träffa  distriktsköterskan My.

Hon tvättade och lade om mitt sår. Hon sa att det såg jättefint ut.

Jag vågade tom tjuvkika lite på såret själv också. Huuga!

Nu skall vi packa och flytta till Hållen, men först måste jag vila en stund.

Det har varit jobbigt att vara på benen i nästan tre timmar nu.

Vi åker efter lunch någon gång.

Gud vad skönt det känns att ha kollat upp allting i dag.

Jag känner mig som dockan som får OK i rumpan av Tomten på julafton.

I nöd och lust

Vi sade ja till detta för 26 år sedan. Att älska varandra i nöd och lust alltså.

Får väl erkänna att det var mer lust än nöd för 26 år sedan och då är det ju lätt att stå där i kyrkan och lova en massa.

Det sista året kan det inte ha varit lätt för Jonny att vara gift med mig inte.

Mest nöd och inte så mycket lust, måste jag nog erkänna.

De sista veckorna har inneburit endast nöd från min sida.

Aj, aj stön och stånk. Värk och gråt.

-Jonny! gör det, Jonny hämta det, plocka upp, snälla städa här och bädda där. 

-Jonny! Jag är törstig, jag är hungrig, jag vill ha kaffe, jag vill ha sushi, godis....

Jonny jobbar hemma för min skull, så att han kan vara behjälplig 24/7.

Jag väcker honom mitt i natten för att be honom flytta mitt ben ca 5 cm åt höger. För att sedan väcka honom med min gråt en timme senare när jag ligger med sendrag och gråter, för att gå på toaletten ytterligare 40 minuter senare, när han precis har somnat om. Morfinet gör att jag snarkar och pratar i sömnen så att han vaknar...

...igen.

Han lagar mat, diskar, bäddar, tvättar och handlar.

Ändå säger han hela tiden att han älskar mig och fastän han måste arbeta så tar han sig tid att massera mitt onda ben.

Detta kallar jag i nöd och lust.

Detta skrev han till mig för ett år sedan när vi firade silverbröllop <3