Jag gråter hela tiden och mitt liv känns piss.
Jag blir sakta men säkert bättre i mitt knä men mitt psyke hamnar längre och längre ner i källaren.
Jag får för mig att benet läker fel, att jag måste göra om operationen, att jag aldrig kommer att kunna gå igen.
När dessa tankar kommer kan ingen eller inget trösta.
Jag tittar på tv, på Facebook, på livet utanför min balkong och det enda jag ser är människor som kan gå, som kan springa, som kan leka, som kan leva.
Själv sitter jag här och ruttnar bort. Jag äter skitmat och jag tar inte hand om mig själv.
I dag klockan 13 skall jag till ortopedmottagningen och ta bort Agrafferna (metallklämmorna över mitt sår). Då hoppas jag att jag får träffa en syrra eller en läkare som kan försäkra mig om att allt ser bra ut, att inte benet växer fast på sniskan och att jag kan böja på mitt knä bra med tanke på tiden.
Jag behöver att någon på sjukhuset säger det åt mig så att jag kan lugna mig lite.
I kväll åker vi tillbaks till Hållen, där mår jag bättre, där får jag inte den här klaustrofobiska känslan.
Jag är rädd för att ta bort Agrafferna, jag har varit rädd för allt gällande den här operationen, inte undra på att man är som ett nervvrak. Men snart är det över.
Snart.
Min man kom hem med vackra rosor till mig igår.
-För att du kämpar, sa han.
Å kämpar gör jag verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar