Får väl erkänna att det var mer lust än nöd för 26 år sedan och då är det ju lätt att stå där i kyrkan och lova en massa.
Det sista året kan det inte ha varit lätt för Jonny att vara gift med mig inte.
Mest nöd och inte så mycket lust, måste jag nog erkänna.
De sista veckorna har inneburit endast nöd från min sida.
Aj, aj stön och stånk. Värk och gråt.
-Jonny! gör det, Jonny hämta det, plocka upp, snälla städa här och bädda där.
-Jonny! Jag är törstig, jag är hungrig, jag vill ha kaffe, jag vill ha sushi, godis....
Jonny jobbar hemma för min skull, så att han kan vara behjälplig 24/7.
Jag väcker honom mitt i natten för att be honom flytta mitt ben ca 5 cm åt höger. För att sedan väcka honom med min gråt en timme senare när jag ligger med sendrag och gråter, för att gå på toaletten ytterligare 40 minuter senare, när han precis har somnat om. Morfinet gör att jag snarkar och pratar i sömnen så att han vaknar...
...igen.
Han lagar mat, diskar, bäddar, tvättar och handlar.
Ändå säger han hela tiden att han älskar mig och fastän han måste arbeta så tar han sig tid att massera mitt onda ben.
Detta kallar jag i nöd och lust.
Detta skrev han till mig för ett år sedan när vi firade silverbröllop <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar