2020 skulle bli ett bra år, ett nytt år där vi känner att vi kan börja om litegrann.
Men så kom Corona och störtade ner på oss med ett stort magplask.
Tar eländet aldrig slut?
Nu känner väl inte jag att just vi blivit speciellt mycket drabbade av denna pandemi.
Förutom att vår resa till solen blir inställd så lever vi på som vanligt nästan.
Men tråkigt är det att inte kunna träffa folk och gå ut på lokal och roa sig.
Inga AW med jobbet och inga andra roligheter heller.
Jag var inte så orolig för att bli smittad i början av pandemin, men nu är jag rädd för att bli sjuk. Jag med mina för små lungor och övervikt osv.
Helst skulle jag vilja vara hemma i karantän, men det existerar ju inte i mitt yrke.
Där är allt som vanligt, många barn och vuxna tillsammans, barn som nyser och hostar rakt ut. I förskola och skola är allt som vanligt.
Man står med fötterna i varsin värld.
När man sedan slutar sin arbetsdag så kommer jag ut i Coronavärlden med tvåmeters avstånd, hosta i armvecket, god handhygien, inte kramas, knappt prata.
Det är konstigt?
Allt är så farligt och allvarligt utanför arbetets väggar men innanför är inget förändrar förutom att vi spritar lite mer än vanligt, barnen får inte ta mat själva och vi har rätt att ringa hem snoriga och hostiga barn, om de inte har förkylningsastma förstås eller rinnsnuva för att de sprungit utomhus....
Men jag får inte vara hemma bara för att jag är orolig och tillhör flera riskgrupper.
Ja, jag hör att jag låter bitter men då är jag väl det då.
Det känns bara som att personal i förskola aldrig blir uppmärksammade.
Jag tycker att vårdpersonalen gör ett fantastiskt jobb och att vi skall applådera och höja deras löner, men vi kunde väl också få en applåd då och då, lite uppmärksamhet i media, striktare förhållningsregler, grundligare stöd samt skyddskläder.
Sluta klaga!
Nu är jag i allafall ute i Hållen och här skall jag i dag röja lite i uthuset.
Plocka fram utemöbler och ställa iordning för sommaren.
Det blir mysigt!
Kram hela Dan!
