Långhelg

Vi åkte ut hit till Hållen redan i torsdagskväll.

På fredagseftermiddagen kom Anna och Erik.

Vi åt god mat, badade sista badet för i år och pratade. Vi tänkte spela spel, men vi hann aldrig så långt.

Jag har gjort iordning en Ludderam till hallen uppe.

Fina kort på honom och oss.

Hittade också gamla kort på pojkarna.

Knut fick en lillebror när han bara var 2 år.

Å Calle fick sin lillebror när han var nästan fyra.

Fina kort på fina pojkar. 

Det är svårt att se, svårt att förstå vad som har hänt. Detta kommer ta lång tid att läka känner jag. Att vi inte längre är fem stycken kommer ta lång tid att förstå. Min sorg är så djup att jag aldrig helt kommer att läka igen. Gå vidare försöker jag göra, men så kommer ett minne på Facebook upp, också är man nere i källaren igen.

Detta kom upp idag. Fyra år sedan och ett år innan han blev sjuk.

Vi har också fixat en del i helgen. I går tömde vi ut vattnet i poolen och Jonny klippte gräset. I dag tog jag lite sovmorgon.

Jonny har fixat med avloppsbrunnen och jag har satt ihop en rosenbåge med grind mellan oss och grannarna, så att vi kan gå till varandra utan att behöva gå ut på vägen.

Det var skönt att vara ute i dag. Mulet men ganska varmt ändå.

Hundarna trivs så bra här. Det är roligt att se dem springa och busa.

I morgon jobbar Jonny här och sedan åker vi hem till stan. Om det är bra väder skall jag ge mig ut i skogen och plocka svamp.

Lite rädd för vildsvin är jag, men kantarellerna lockar för mycket.

God kväll önskar jag dig!

När hjärnan slår knut på sig själv

Klarar inte så många tankar, inte ha så mycket på agendan. Inte något alls faktiskt.

I dag känns det som ett trassligt garnnystan i knoppen.

Jag skall duscha, gå med hundarna, handla och packa för att åka till Hållen i kväll. Jag skall vika den rena tvätten på gästsängen och snart hänga den nytvättade tvätten som ligger i maskinen, samt slänga soporna. 

Det är inte världens längsta to-do-lista direkt, men ändå blir jag sjukt stressad och vet inte vad jag skall göra först.

I dag har jag i iallafall ätit frukost, alltid något...

Jag vaknade kl 06.30 och ändå har jag inte gjort något ännu(kl är nu 10.30) förutom gått ut med hundarna.

Det är därför jag blir så stressad. Tiden springer liksom ifrån mig.

Är det så här det är att vara utbränd?

Hur jag skall kunna börja jobba är för mig en gåta.

Jag skall börja arbeta den 1 november och ändå känner jag mig redan nu så sjukt stressad över det.

Å var skall hundarna vara när jag börjar jobba? Nu när inte Ludwig kan ha dem längre....

Någon som känner någon tant i Salabacke/Årsta som kan vara dagmatte?

Andas Maggan och ta en sak i taget...

Andas in och andas ut.

Tur att jag har dessa två som lägger sig på mig så att jag inte kan kliva upp. Nästan så jag tror att de förstår att jag måste vila och inte stressa upp mig över saker och ting.

Det är något jag glömt säga

Fick en fråga i går var Ludwigs grav kommer vara och jag skämdes lite att jag inte berättat hur det ligger till med den saken.
Det är klart att kompisar och andra har tänkt sig en grav att gå till.
Men vi beslutade tidigt att inte ha någon grav till Ludde.
Hans aska kommer strös ut i minneslunden vid G:a Uppsalakyrka.
Han kommer få en plakett med sitt namn på och sedan kan man gå dit och lägga blommor, eller bara tänka på honom, om man vill.
Men detta är inte gjort ännu och vi vet inte när hans aska kommer spridas ut.
Läser du min blogg så skriver jag väl här när allt är klart.

Klart vi har det bra.... också...

Skriver mest bara om hur dåligt jag mår, men det ör klart att jag har fina stunder också.

Har två pojkar till att älska och göra roliga saker med,

Knut följde med oss till Hållen helgen innan begravningen.

Vi grillade och badade bubbelpool, åt god mat och pratade och grät.

Helgen som var åkte vi till Hållen med Calle och Agnes. Vi eldade, badade bubbelpool, åt god mat, plockade kantareller, spelade spel, skrattade och grät.

Så även om jag är ledsen och deprimerad över vad som hänt så försöker jag och resten av familjen det bästa vi kan.

Vi finns för varandra och vi försöker klara av det här tillsammans.

Vill inte

Vill inte kliva ur sängen, vill inte gå och lägga mig. 

Vill inte handla, vill inte laga mat. vill inte äta.

Vill inte vara i stan och jag vill inte vara ute på landet.

Vill inte bara gå här hemma men jag vill absolut inte börja jobba.

Vill inte ta några som helst beslut.

Vill inte umgås med folk och jag vill inte vara ensam.

Vill inte planera för framtiden och jag vill inte stanna kvar i dåtiden.

Vet inte vad jag vill, kan, törs, förmår?

Får panik när jag tänker på vad jag nu skall göra med mitt liv.

För jag vill inte ha det så här.

Vill inte att du skall vara borta.

Tappat gnistan

Tappat lusten att göra saker.

Allt påminner oss om Ludwig. Han hade så många idéer om hur vi skulle bygga och renovera här ute i Hållen.

Inget av det känns roligt längre.

Vi saknar hans energi och hjälp.

Det går bra att vara här ute på landet, men allt påminner oss så mycket om Ludwig.

Det smärtar och känns bra på samma gång för vi vill ju inte ta bort honom ur våra liv.

Vi vill att han skall vara med oss för alltid och i allt vi gör.

Lusten att renovera och göra saker här ute har bara sjunkit just nu.

Förhoppningsvis återkommer lusten och glädjen att bygga igen, så småningom.

I kväll kommer Carl och Agnes ut hit. Det kommer bli supermysigt,

Det längtar jag efter.

God morgon!!!

Lilla foten

I måndagsmorse vaknade jag kl 03.30 och kunde INTE somna om.
Låg och surfade runt och så plötsligt såg jag på Facebook att  Ida på Rough Stuff Tattoo lagt ut att hon hade ledig tid mellan kl 12-16 samma dag.
Jag mejlade och fick komma kl 14.
Nu sitter lillfoten på armen.
Det lilla fotavtrycket som jag skickade till farmor julen 1994, när Ludde bara var 2 månader gammal.

Jag skall tillbaks om en månad så skall hon se över skuggor och lite annat. Det är inte bara jag som skall vara nöjd, hon skall också vara det :)

Tack alla

Tack alla ni som kom på begravningen.
Tacka alla ni som kom till minnesstunden.
Tack alla ni som skickat blommor och kort.
Tack alla ni som följt vår resa på bloggen.
Tack till dig som skickat meddelanden på sms och på messenger.
Tack till dig som ringt för att höra hur jag/vi mår.
Tack du som skickat fina kommentarer och hjärtan.
Tack alla ni som har brytt er fortfarande bryr er om oss.
I bland har jag skickat ett tack eller hjärta tillbaks och ibland har jag inte gjort det.
Detta betyder inte att jag inte bryr mig om alla lika mycket. jag vill inte att
du som inte fått något svar skall tro att det inte betyder något.
Alla betyder jättemycket, men man orkar inte alltid skriva eller ringa tillbaks eller ens svara när du ringer.¨
Det är svårt att förklara hur man mår och ibland lite jobbigt att hela tiden prata om samma sak hela tiden. Vi vet att det är av kärlek och medlidande du frågar, men ta inte illa upp om jag inte alltid svarar i telefonen eller på sms.
Nu har jag och Jonny en ny tid framför oss. Nu skall vi hitta oss själva och varandra igen.
Det kommer nog gå bra, men vi behöver kanske lite tid på oss att vänja oss vid vårt nya liv.

Ofattbart tungt men med glädje och kärlek.

Så var begravningen över då.

Dagen som jag gruvat mig för, sett fram emot, haft ångest inför, längtat till har äntligen varit.

Det var en vacker begravning, den finaste jag varit på. Så här i efterhand finns det ingenting som jag ville ha gjort annorlunda.

Musiken, blommorna, kistan, stämningen, prästen, kyrkan, vädret. Allt var perfekt förutom att inte Ludwig var där. Jag vill ju gärna tro att han var med oss ändå, men sorgen över hans fysiska frånvaro är så stor att det inte går att beskriva.

Kyrkan var så full som den kan bli, tror jag. Gissar på närmare 150 personer. Allt som vi planerat blev precis så som vi tänkt oss och jag vet att Ludde hade varit supernöjd, kanske mest över valet av den sista låten.

Flogging Molly, If i ever leave this world alive.

Kvällens gravöl blev också en succé.

Ragusa gjorde ett fantastiskt jobb med att ta emot alla 80 gästerna och bjuda på pizza till alla. Ingen har någonsin sett killar baka pizza så fort var det flera som sade. Tack till alla som kom och fyllde denna dag och kväll med så mycket kärlek och ännu mera kärlek.

Igår skulle vi kulturnatta oss, men efter en underbar middag på Frenchi så gick luften ur oss totalt.

Vi tig taxi hem kl 20.00 och bara satte och i soffan och lät allt sjunka in.

Tack alla som kom till begravningen och minnesstunden. Tack för att ni gjorde denna dag till en fin och minnesvärd dag.

Det finns inga ord att beskriva våra känslor.

Tur att man inget vet

Vilken tur att man inte vet vad som komma skall. Vad skönt att tänka tillbaks och endast ångra några få futtiga saker. Jag tycker att du fick en fin barndom av oss och du var en lycklig liten unge. Du var efterlängtat och både graviditet och förlossning var ”en promenad i parken”.  Du var arg och envis, men det betyder ju inte att du inte var lycklig. Dina två bröder tog alltid hand om dig och hjälpte dig när du behövde. Även om du var arg för att du ”aldrig” fick spela tv-spel så visste du att de älskade dig och att de skulle gjort allt för dig om någon kompis varit elak. Det är tur att jag inget visste då, när jag gick där och klappade min fina mage.