Det har varit en jobbig helg. Jag gråter, Jonny gråter.
Det är som om allt kommit ifatt oss nu.
Alla sjukdomsåren, rädslan som var, ångesten över hela situationen.
Vi satt och snackade igår om hur allt var, om hur vi orkade, hur stark Ludde var, hur Ida var som en klippa vid hans sida hela tiden.
Vi hade olika minnen om olika saker, nätter med ångest, läkarbesök, sjukdomsbesked. Vi pratade och grät och grät och pratade.
Min video som jag gjorde i fredags gör ju ingen människa glad, men jag gjorde den som en hyllning till Ludwig.
Jag kan fortfarande inte titta på den utan att gråta ögonen ur mig.
Alla minnen som dyker upp på Facebook som får en att börja gråta hur och var som helst.
Det är svårt att fungera som en hel människa. Du som tycker att jag bara skriver om detta hela tiden och att det är jobbigt, du får tycka det, för det är så mitt liv är just nu.
Död å död å sorg å tårar...
Jag gråter när jag vaknar och jag gråter när jag skall sova och så gråter jag några gånger där emellan.
Jag försöker jobba men det går sådär, jag är ofta borta, går hem med huvudvärk, är ofta väldigt trött och vill bara sova, mår ofta illa och har ont i magen.
Vaknar med ångest och fötterna är som bly.
Men ”sorg är ingen sjukdom” som min handläggare på Försäkringskassan sa, så det är bara att fortsätta försöka gå dit och göra mitt bästa.
Tycker synd om mina kollegor som aldrig riktigt kan räkna med mig.
