Hur blir det med allt?

Nu har folk i min omgivning börjat bli kallade till vaccnering. Men inte jag. Undrar när jag blir kallad?

Kommer det bli någon värme ute någon gång? Jag längtar efter vårvärme nu!

I dag blev det klart med semestern. Jag skall vara ledig v26, 29, 30, 31, 32, men vad vi skall göra skall göra vette tusan?

Vi vill åka på en resa när jag fyller år i Augusti, men jag får vänta med att boka något innan jag vet hur det blir med allt?

Kommer Calle och Agnes kunna gifta sig i sommar?

Kommer jag bli vacker nu när jag sitter med lera i fejset?

Ja, frågorna är många??

Ska föröka att inte grubbla så mycket, men det är svårt. 

Är du duktig på att leva i nuet, Carpa fucking Diem?

 I så fall får du mer än gärna komma med tips på hur man gör.

Mysig helg

Valborg med gubben. Brasa och rödtjut.

Iprenmannen var tydligen på besök.

På lördagen kämpade vi med att få upp nya paviljongen. Belöningen blev bubbelbad och rosévin.

Mycket rosévin blev det....tydligen :)

I dag hade vi en lång och solig morgon och förmiddag på verandan. 

Vi såg örnar. Efter så många år blir vi fortfarande lika förtjusta varje gång vi ser dessa majestätiska fåglar.

Nu är helgen slut och jag vill inte åka hem. 

Längtar efter sommaren när jag får ligga där på soldäcket och steka min vackra kropp.

Önskar dig en härlig söndagskväll.

Vem vet? Inte du...

Vem vet? inte jag....

Ringde 1177 i går och frågade hur jag skulle göra nu när jag är frisk men inte har varken lukt eller smak. De sa att jag skulle vara hemma ett dygn till, och om blir jag inte sjuk, alltså förkyld, så tyckte hon att jag skall gå och jobba i morgon torsdag.

I dag känner jag faktiskt lite smak, både av c-vitaminen i morse och av tandkrämen. Så jag går väl till arbetet i morgon då. 

Konstigt har det varit att vara hemma och känna sig frisk, men ändå nervös över att bli riktigt sjuk. 

Nu har jag helt slut på garn så min stickabstinens börjar kännas. 

Har varit på väg till stickkorgen flera ggr senaste dygnet, när jag kommer på att jag inte har någon stickning på gång...Ahhggg...!

Dessutom så håller jag på att bli sockeravgiftad. Jonny var till sin läkare förra veckan och hans blodsocker var skyhögt. Nu MÅSTE han göra något åt sin vikt och sitt sockerintag och självklart lämnar jag inte honom ensam ute i kylan, utan jag ställer mig där bredvid honom istället. Jag behöver ju också bli sockerfri och gå ner i vikt.

Det går bra att vara sockerfri. Inga stora abstinens än så länge. Då är det värre med stickningen....haha.

Maten är inga problem, jag vet exakt vad och hur vi skall äta. Det gäller bara att ha rätt saker hemma och äta lite och ofta så att man inte hinner bli svälthungrig mellan måltiderna. 

Det är som om min kropp HATAR att vara hungrig. På en gång som hungern sätter in så går vettet ut. 

Det är som om jag på allvar tror att jag skall svälta ihjäl på några timmar. Min kropp skriker till mig: "får jag inte pasta med ost och grädde nu så dör jag", och jag , mitt nöt, tror på det varje gång.

Men då gäller det att ligga steget före och se till att inte bli så där hungrig.

Äta lite och ofta och planera goda måltider, som man längtar efter.

I dag tex skall vi äta risoni blandat med spenat, chilli och vitlök, ångad broccoli och kokt torkrygg men citronolja.

Det låter väl gott?

Till det skulle det vara gott med ett glas vitt vin, men vi skippar det. Vinet spar vi till ett anat tillfälle.

Ja, så här känns det att vara hemma utan att känna sig speciellt sjuk.

Ja, men alltså.....wtf!!!

 Kände i går att jag inte riktigt kände all smak och lukt. Det vart tydligt när vi gick till Ragusa och jag inte kände smak av varken kött, sås, potatis, vin eller citronvattnet.I morse var det ett faktum när kaffet varken luktade eller smakade något. Ringde 1177 och de sa åt mig att hålla mig hemma i minst 48 timmar och sedan höra av mig igen om inget blir bättre eller om jag blir sämre. Har inga andra symptom, endast lukt och smakborfall. Skulle inte bli förvånad om jag fått Covid igen. Det är ju snart 6 månader sedan jag fick det första gången. Men jag får inte testa mig eftersom det inte gått sex månader ännu.  Alltså men hallå!? Jag är trött på den här skiten. HIT MED VACCIN NU!!

Så jag sitter här hemma i soffan och stickar, har snart skickat klart den längsta halsduken av mina restgarner. Den är inte så snygg, men sällsynt.

Lite fattigare lite gladare

 I dag åkte vi till Net on Net och köpte en airfryer, en ny soundbar till tv:n plus lite (läs mycket) annat smått och gott.

Konsten att göra av med några tusen på några minuter. Sånt är vi duktiga på min man och jag...haha....

Det var skönt att stanna hemma från Hållen för en gång skull. Helgen, framför allt söndagen blir så mycket längre när vi stannar hemma i stan över helgen. Annars har det inte varit så mycket action direkt. Mysig fredag med rödvin och country, romantisk lördag med skumpa och räkor. I kväll skall vi äta oxfilé på lavasten nere på RAGUSA. 

I morgon börjar en ny vecka med nya möjligheter. Min nacke som krånglar är lite bättre igen. Den här gången skall jag inte sluta äta antiinflammatoriskt bara för att jag blir lite bättre, utan fortsätta en vecka så kanske värken ger med sig till slut.

Väntar och väntar på att det skall bli lite skön vårvärme snart. Det är ju bara kallt å kallt hela tiden. Vill göra fint på balkongen både här och i Hållen, vill plantera och göra sommarfint i trädgården. Längtar till den här sommaren. Det känns som om det var många, många år sedan som jag kände någon energi till att fixa, planera till sommar och semester. Det har varit så jobbigt och sorgligt de senaste åren. Vill komma ur detta och försöka känna lite glädje igen. Det är inte helt lätt men jag försöker verkligen varje dag och hela tiden. Det kanske inte märks men jag gör verkligen mitt bästa för att hitta mig själv igen, hitta  mitt glada jag igen. Detta skriver jag och tårarna rinner, för jag saknar verkligen mig själv. Kommer jag verkligen att hitta henne, undrar jag?

Kram till dig som läser detta, jag önskar dig en mysig söndagkväll.

Jag försöker, som sagt....

Mitt i prick

Hittade denna text på FB-sidan VSFB-Vi Som Förlorat Barn

Den är så mitt i prick på mig, precis som jag känner och har känt det många gånger sedan Ludwig gick bort.

Det är en ganska lång text men värd att läsa, tycker jag.

Vill du veta hur det är att förlora ett barn?

Sätt dig ner, för det här kan ta ett tag att förstå.

Först är du i en stor, stor chock, och sedan är du i förnekelse han är inte död. Ganska snart kommer verkligheten ikapp, han borde ju ha hört av sig om han fanns. Men telefonen ekar tyst, ringsignalerna går inte fram för telefonen är urladdad, han svarar inte. Du skickar sms, du skickar på whatsapp du skickar snap men han svarar inte han läser dem inte ens. 

Du har förlorat ditt barn och det första du förlorar är ditt leende, sen förlorar du viljan att leva, sen förlorar du ditt hjärta. För andra verkar du okej, men du är verkligen inte det, du finns inte mer, ditt hjärta har gått sönder.

Sorgen som du känner är bara början för du vet, att ditt barn bara bor i ditt hjärta nu saknaden och sorgen kommer bli mer och mer smärtsam.

Du värdesätter varje bild som du har fått, eller har av ditt barn, du klamra dig fast vid minnen som du trodde att du hade glömt. Du klamrar dig fast vid varenda sekund som påminner om honom. Du vill se allt, du vill att alla pratar om honom, men snart har alla andra glömt honom.

Du vet att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma igen.

Du låtsas att saker är okej, och du döljer din smärta. Du vill bara att NÅGON ska nämna hans namn varje dag, varje minut, varje sekund. Du ÄLSKAR när någon nämner hans namn, så att du kan känna att han är bredvid dig igen. Men alla har slutat prata om honom för han är tabu.  

Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Du känner dig fortfarande HELT ensam i sorgen, även när du är i en folkmassa med massa människor så är du ensam, för ingen förstår dig, ingen som inte förlorat ett barn kan förstå din sorg. Även om de säger, jag förstår.

Andra kan tala om sina barn och de är stolta över dem, de berättar hur bra det går för deras barn, eller vad de gjorde igår, eller i lördags, eller för en vecka sedan. 

Men….. du får inte prata om ditt barn, det inte tillåtet det är tabu, för andra kan ta illa upp. 

Så ditt barns minnen göms under sorgens moln det ska gömmas och glömmas, så att ingen mår dåligt av att DU mår dåligt, så ingen ska bli påmind om din sorg, så ingen blir påmind om han som är tabu. 

Du vill bara nämna hans namn högt, högt så alla hör och minns honom, du vill skrika hans namn. Varje dag påminns du om vad du har förlorat, hur mycket din förlust har kostat, hur ditt hjärta har krossats.

Ditt barns förhoppningar och drömmar har kastats och finns inte mer. Framtiden när du skulle se ditt barn utvecklas, få barn, allt annat som händer i livet är krossat. Det finns ingen framtid, drömmarna är krossade. 

Så innan du dömer mig för att jag påminner dig om min son, innan du känt smärtan av att förlora ett barn. 

Tänk på…. att jag håller tillbaka tårarna, för de skulle annars vara en ström som aldrig tar slut. Tänk på att jag gråter varje dag, men vill egentligen skrika ett dödsskrik. Tänk på vad du säger till mig om mitt barn. 

Mitt barn spelade roll, mitt barn var det viktigaste i mitt liv, mitt barn lever i mitt hjärta.

Jag ber om ett besök från mitt barn varje dag, i drömmen eller i känslan, jag ber om en dröm om honom varje natt. Du kan träffa ditt barn varje dag. 

Så innan du berättar för mig….

′′ Han har det bättre på ett annat ställe ′′ eller ′′ saker är bättre på det här sättet ′′ eller ”håll sorgen för dig själv”…

Tänk på vad du säger…

Jag menar det verkligen och jag säger till dig, jag hoppas och ber att du aldrig ska behöva känna det jag känner och att du aldrig ska behöva förlora ditt barn.

Nygjord text av Anna Sjöberg, Alexanders 💕 mamma.

Tack för hjälpen!!

Frågade finaste Eva-Lena om hon ville haka på till Hållen i fredags.

Hon sa ja och det var längesedan som det huset fick så mycket energi.

Hon for fram som en duracellkanin och vi fick massor gjort i trädgården och dessutom rensade vi hela balkongen på byggskräp.

”När Eva-Lena kommer går det inte att vara lat”- ett gammalt djungelordspråk.

Vi försökte tacka henne med bad, rosévin och god mat.

Men med en sån fin vän är det svårt att visa min uppskattning på ett fint sätt. 

Hon vet nog inte ens vad hon bidrar med när hon kommer med sin energi.

Som avslutning på en fin helg så vaknade jag i morse med nackspärr och värk som strålar ner i höger arm.

Nu sitter jag i soffan och glor på tv. HÄPP!!