Trött som ett as

Sov åtta timmar i natt och vaknade bara en gång.
I dag har jag handlat lite, varit på jobbet och sagt hej och snuvat åt mig lunch av Nagat.
När jag kom hem lagade jag min klänning och sedan åkte jag och Ludde på Skopunkten och köpte nya skor som skall passa till klänningen i morgon.
Nu sitter jag här och är trött.
Dödstrött!
Det känns som om ögonen är fulla med grus och de faller igen hela tiden.
Hur kan jag vara så jäkla trött?
Jag gör ju ingenting på dagarna.
Just därför kanske?
Jag försöker kliva upp i hygglig tid.
Jag försöker ha något på min agenda varje dag så att jag inte växer fast i soffan, men jag är ändå så jäkla trött.
Kan det vara medicinerna?
Men nu har jag ju trappat ner igen, då borde jag ju i så fall vara piggare nu än i förra veckan, men så är inte fallet.
Jag är trött.....å trött.
Jag tror jag lägger mig och vilar en stund.
Om två timmar kommer Jonny hem och då skall vi käka. Tills dess kan jag sova, i alla fall en liten stund.

Två saker

I dag har jag två saker att göra.
Laga en fåll på min klänning som jag skall ha på mig i morgon samt åka och köpa några rosor och göra handbuketter att lägga på kistan.
Två saker och det känns övermäktigt.
Två saker och mitt huvud känns proppfullt.
Jag orkar knappt stiga ur sängen och jag vet inte i vilken ordning jag skall göra det,
Inte hittar jag mitt syskrin heller så jag måste åka och köpa nål och tråd någonstans.
Hur kan två saker på en att-göra-lista kännas så övermäktiga?
Jag har ju hela dagen på mig och det är det enda jag skall göra i dag.
Men jag skulle hellre jobba ensam på jobbet med 20 barn, ha hundra möten och jobba i 16 timmar utan rast om jag bara fick slippa de här två sakerna.
Jag skulle hellre jogga i en mil med mitt onda knä, inte dricka kaffe i resten av mitt liv om jag bara kunde undvika detta, om jag bara kunde göra det gjorda ogjort, om jag bara kunde skruva tillbaks tiden.
Jag läser om Frids smärta på hennes blogg, Insta, Fb och det gör så ont i mig.  Min smärta för Alles skull är INGENTING jämfört med hennes, eller hans familjs, eller min sons skull.
Det gör så ont i mig att det gör så ont i dem.
Jag vill inte förbereda mig för hans begravning i morgon, men jag vill för allt i världen inte missa den heller.
Så det är bara att ta sig i kragen i dag.
Laga en klänningsfåll och köpa rosor, nål, tråd och ett sidenband.
Sedan är jag klar.
Men jag är absolut inte redo.
Två saker, men först mycket kaffe så att jag orkar med denna dag.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. 

Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Hittar ingen klänning

I flera dagar har jag sökt mig till Gränby för att hitta en klänning till Alles begravning på torsdag, men jag hittar ingen.
Frida (eller Alle) vill att vi skall bära ljusa kläder, men man vill inte ha allt för grälla färger heller.
Jag hittar inget alls.
Jag har provat en blå och en beige, en rosa, blommiga och rutiga, randiga och you name it...
Jag står bara och gråter i alla omklädningsrum och tänker att "Det här skall jag ha på mig på Alles begravning, jag vill inte".
Jag vill inte ha någon klänning som jag skall koppla ihop med en sån hemsk sak.
Jag hittar inget som passar till på torsdag, hittar inget som är fint nog, bra nog, sorgligt nog, värdigt nog...
Nu tar jag en gammal trasa som hänger i garderoben och så kan jag slänga den sedan om jag inte orkar se den efter torsdag.

Glada nyheter

I går fick jag svar från ortopeden på Idrottsskadecentrum.
Han som jobbar i Ystad.
Han kommer till Uppsala på lördag och han kan träffa mig kl 18.00.
Jag skall bara ta med mig utlåtandet från min senaste röntgen och dyka upp på hans mottagning.
Det går bra nu, kompis det går bra nu!
Enligt han som jag pratade med i telefonen så går det betydligt fortare att gå den här vägen än genom Ackis.
Håll nu tummarna för mig på lördag att han vill ta sig under sina vingar och operera mig.
Sitter precis och kollar på Nyhetsmorgon där Dr Mikael visade bilder från sin knäoperation. Vet inte om det var en jättebra idé eftersom jag svimmar när jag ser en droppe blod.
Tanken på att de skall såga av mitt ben, flytta bort min knäskål och knacka bort stora bitar från mitt knä gör att hela rummet snurrar.
Men alternativet är att ha så här ont, och detta är inget alternativ, så det är bara att hoppas på att någon vill göra en operation på mig.
Fast jag vill inte, fast jag vill......vill inte....vill....
Ja, du förstår ju hur jag mår och hur rädd jag är.

Försöker tänka att det blir bra med en operation.
Yeah!

Kulturnatten i Uppsala

På lördag är det Kulturnatten här i Uppsala.
Först tänkte vi gå men så kom vi på att mitt knä inte är gjort för att trava runt i Uppsala med just nu.
Vi åker till Hållen istället, sa vi då.
Men så kom vi på att vi lånat ut huset i helgen till Knut och hans kompisar så nu lutar det kanske åt lite kultur ändå.
Vi kan ju ta cyklarna med oss och cykla runt lite på lördag.
Vi behöver ju inte gå på ställen där man måste gå och stå. Man kan ju cykla dit där vi kan sitta och titta på kultur.
Jag var nyss ute på nätet och kollade in programmet, det blev en gedigen lista som jag skrev ut.
Inte för att vi kommer gå på allt, inte ens en bråkdel, men då har vi i alla fall något att luta oss mot på lördag.
Är det någon mer där ute som skall ge sig ut och kultura på lördag så kan vi väl mötas på stan över en kaffe, eller öl eller något annat gott.
Det finns säker massor att äta och dricka på stan på lördag.
Vad sägs om ostron & champagne på Saluhallen kl 11.30? tex.
Eller pannkakor och dans i Stadsparken?
Skybar på UKK på eftermiddagen kanske?
Ja, det finns massor att göra. Det kommer bli trevligt.
Jag vet i alla fall en sak som jag SKALL gå på och det är utställningen på Broströms Café där min fina vän och kollega, Nicolas Shine, har utställning.
Det vill jag inte missa.

Made by N. Shine

Min journal

Om man tillhör Uppsalas landsting så kan man logga in på "Mina vårdkontakter" och läsa sin egen journal.
Min är flera sidor lång och ingen rolig läsning men det ganska intressant ändå, att läsa hur olika de olika läkarna skriver.
Du som läste min blogg i början på augusti kanske kommer ihåg att jag träffade ett stolpskott till akutläkare då.
Han skrev att mitt allmäntillstånd var utmärkt och att jag rörde mig utan anmärkningar!!!???
Såg inte han hur jag haltade? Märkte inte han att jag satt och grät av värk och uppgivenhet över min situation?
När jag 14 dagar senare träffar en annan läkare så skriver han att jag har svullnad och rodnad på knät, att jag går med stor försiktighet och att jag genast behöver bli remitterad till ortoped.
När jag ytterligare några dagar senare får träffa en sjukgymnast så skriver han att min situation är ohållbar och att jag endast skall träna inför en kommande operation, att jag inte får anstränga mitt knä och att jag inte ens kan gå till bilen.
Det är väl konstigt att jag var frisk och två veckor senare var jag helt orörlig!?
Hur kan den första läkaren skriva så?
Det står också i hans journalanteckningar att jag skall skaffa ett benstöd, men när jag tog upp det med sjukgymnasten så sa han att det inte hjälper.
Det hjälper de som är i början av sin artroskarriär, inte sådana som mig som bara går och väntar på en operation.
Den första läkaren sa att det var många på golfbanan som klarade sig med ett stöd över knät.
Jag sa att jag ville klara av att arbeta, inte gå en golfrunda, men då skrattade han bara åt mig.
Ja, jag vet att jag skall släppa honom nu.
Jag har fått bra hjälp och är på god väg till ett bättre liv, men det stör mig att hans anteckningar står i min journal som kanske försäkringskassan skall läsa.
Jag har ingen lust att bråka med dem om ett eventuell ifrågasättande angående min sjukskrivning, bara för att en läkare inte kunde se min situation och skriva en korrekt bedömning i min journal.
Det stör mig oerhört att han skrev att mitt allmäntillstånd var utmärkt och att jag rörde mig utan anmärkning, när jag 14 dagar senare får en krycka av sjukgymnasten för att kunna gå lättare utan smärta.
Ja, det stör mig.

I dag skall jag ringa banken och fråga en massa frågor om ränta, som jag inte förstår något av.
Hatar att vara vuxen!

God morgon!

Sura strömmingar

Det gick åt tre burkar av de ädla fiskarna innan alla var nöjda.

Jag som trodde att det var männen som var hardcore på surströmmingen fick mig en läxa, för i går var det tjejerna som åt mest.

Å Alle var med oss hela kvällen❤️

Tack alla fina vänner för en rolig kväll.