Laga en fåll på min klänning som jag skall ha på mig i morgon samt åka och köpa några rosor och göra handbuketter att lägga på kistan.
Två saker och det känns övermäktigt.
Två saker och mitt huvud känns proppfullt.
Jag orkar knappt stiga ur sängen och jag vet inte i vilken ordning jag skall göra det,
Inte hittar jag mitt syskrin heller så jag måste åka och köpa nål och tråd någonstans.
Hur kan två saker på en att-göra-lista kännas så övermäktiga?
Jag har ju hela dagen på mig och det är det enda jag skall göra i dag.
Men jag skulle hellre jobba ensam på jobbet med 20 barn, ha hundra möten och jobba i 16 timmar utan rast om jag bara fick slippa de här två sakerna.
Jag skulle hellre jogga i en mil med mitt onda knä, inte dricka kaffe i resten av mitt liv om jag bara kunde undvika detta, om jag bara kunde göra det gjorda ogjort, om jag bara kunde skruva tillbaks tiden.
Jag läser om Frids smärta på hennes blogg, Insta, Fb och det gör så ont i mig. Min smärta för Alles skull är INGENTING jämfört med hennes, eller hans familjs, eller min sons skull.
Det gör så ont i mig att det gör så ont i dem.
Jag vill inte förbereda mig för hans begravning i morgon, men jag vill för allt i världen inte missa den heller.
Så det är bara att ta sig i kragen i dag.
Laga en klänningsfåll och köpa rosor, nål, tråd och ett sidenband.
Sedan är jag klar.
Men jag är absolut inte redo.
Två saker, men först mycket kaffe så att jag orkar med denna dag.
”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt.
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar