En månad av sorg

I dag är det en månad sedan jag nåddes av det fruktansvärda beskedet att vår älskade Alle hade kört ihjäl sig.

Ofattbart och sorgligt till bristningsgränsen.

Det känns konstigt och hemskt att vi aldrig mer kommer att träffa denna härliga kille som både jag och Jonny tyckte så mycket om.

Jag läser hans sambo Fridas blogg varje dag. Hon skriver så fint om sin kärlek till Alle, om sin sorg och ilska över att han är borta.

WWW.theahenry.vimedbarn.se

Jag läser och gråter för hennes skull, hennes två barns skull, för min sons skull som mistat sin bäste vän och inte minst för min egen skull.

En månad av sorg och saknad.

En månad som gett mig anledning att fundera över min egen existens och som gett mig en spark i arslet att uppskatta och inte ta min egen familj för givet.

Efter Alles begravning gick jag hem och planerade min egen begravning.

Jag vill underlätta för min familj genom att redan ha allting bestämt.

Till veckan skall jag gå och köpa mig en fin bok och skriva ner alla mina tankar och önskningar till min egen begravning.

Där kan man ju sedan ändra allteftersom åren går. Jag kanske inte vill ha samma musik när jag är 80 år som jag vill ha om jag skulle dra vidare i morgon.

Ja, Alles bortgång har fått mig att inse att ibland går det fort. På några sekunder är allt förändrat.

Älskade Alle, jag hoppas du har det awesome där du är, även om du lämnade oss alldeles för tidigt.