Begravningar är aldrig något man vill uppleva, men gårdagens begravning var en av de finaste jag varit på.
Frida, prästen och Alexanders familj hade verkligen gjort dagen till Alles dag.
Alla var där. Någon sa att det var över 100 personer i kyrkan och de flesta kom på minnesstunden.
Jag grät, alla grät.
När solisten sjöng den sista sången så kunde inte ens den mest hårdhudade hålla tillbaka tårarna. Jag försökte inte ens.
Jag tror jag grät för Alle och för alla mina andra änglar. Tjugofem års tårar vällde upp ur mina ögon.
I dag känns det som om jag kan andas lite lättare. Jag tror man spänner sig inför en begravning och att begrava en så ung och vacker människa är jobbigare än vad man skall behöva utstå.
Det var miljoner tårar som gräts för Alles skull i går, och miljoner fler kommer att fällas för honom.
Jag skrev i minnesboken att vi aldrig mer kommer att spela crocket eller äta surströmming utan att att Alle kommer att finnas med oss i våra tankar och i våra hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar