Jag kliver upp ganska tidigt på morgonen, tar en kaffe, surfar, kollar på tv.
Tjavar runt i mysbyxor hela dagen.
Kollar på 1, 2, 3, 4 avsnitt av någon svensk deckare. Just nu plöjer jag igenom alla avsnitt av Arne Dahl, en halvdålig, svensk kriminalserie.
Jag orkar inte banta så jag käkar vad som finns i kylen.
Jag kollar på människorna som går till och från bussen. De lever ett liv, de är på väg någonstans. Jag är inte på väg mot någonting. Jag bara väntar, å väntar och väntar. Jag går ut till brevlådan flera gånger per dag för att kolla om kallelsen från ortopeden har kommit, men inget brev dyker upp.
På lördag åker Jonny till USA och han skall stanna där i 14 dagar. Jag är livrädd att jag kommer bli kallad till operation när han inte är hemma.
Jag är livrädd för operationen och jag vill att han skall vara hemma när jag läggs in.
Jag är rädd att influensan, som jag åkte på förra veckan, inte skall hinna gå över helt så att operationen blir uppskjuten bara för det.
Jag står i vardagsrumsfönstret och tittar på barnen som leker på skolgården. de lever ett liv, föräldrarna som hämtar och lämnar lever sitt liv. Jonny och Ludde som åker på jobb och skola varje dag, lever sitt liv.
Jag går här hemma och lever inte alls.
Jag har ingenstans att åka, ingenting att göra på dagarna.
Jag surfar och kollar på dåliga deckare på tv:n.
Livet rinner ifrån mig och jag kan inte planera någonting så länge som jag inte får något datum för min operation.
Jag vet att jag låter ömklig nu och att jag klagar men jag har gått så himla länge nu och bara väntat och väntat.
Funderar på om jag skall gå ut Kommunal efter allt som hänt men jag tycker inte att JAG skall behöva gå ur. Det är de som gjort fel som skall lämna och försvinna ut ur mitt fackförbund. Jag känner mig kluven.
Jag kan inte ta några som helst beslut nu för tiden.
Jag bara går runt här i min rosa mysdress medan livet pågår där ute.
