En dag i taget

I går skulle Ludde till kompisar så jag och Jonny smet ner på stan för att träffa våra vänner.

Vi plus Johan och Victoria möttes upp hos Anna och Erik och sedan var det bord beställt till kl 20.00 på  Frenchi(Rådhuset).

Vi åt gott och planerade lite på vår resa till våren.

Det var skönt att komma hemifrån och prata om något annat än sjukdom.

Vi kom hem vid 23-tiden och då var jag jättetrött.

Det var jobbigt att socialisera sig, men samtidigt skönt också.

I natt har jag sovit ok så nu funderar jag på om jag skall åka och träna.

Det var nästan två veckor sedan sist så jag borde verkligen åka. Samtidigt skulle det vara skönt att bara trava omkring här hemma i myskläder hela dagen.

Försöker vara här och nu och inte skena iväg i förväg, men det är lättare sagt än gjort.

Min lilla bil skall få på sig vintersulor i dag också så jag tror jag fixar det istället för att träna.

En god middag skall vi också få till idag. När Ludde vaknar får han bestämma menyn.

Det får bli en mysig lördag här hemma med två av mina fyra favoritkillar, helt enkelt.

Jag går sönder

Mitt hjärta och min själ har splittrats i miljoner bitar.

Ungefär som när man tappar ett Duralexglas och splittret exploderar ut över hela golvet.

Jag försöker sopa upp bitarna, och nu sitter jag med klister och försöker laga mig själv bit för bit. 

Jag försöker hitta rätt plats till alla trasiga bitar, men det är som att sitta i ett mörkt rum och bygga pussel med boxarhandskar på.

Dessutom kommer jag aldrig att kunna hitta alla bitar. 

Inget kommer någonsin att bli som förr, jag kommer alltid att få leva med oron att mitt barn skall bli sjuk igen.

Den oro man känner när ens barn blir sjuk går inte att förklara.

Jag har begravit min mor, min far och min bror.

Det har varit fruktansvärt jobbigt och sorgligt, men det har inte varit någonting jämfört med vad jag nu går igenom.

Det gör fysiskt ont i mig när jag tänker på vad min son snart skall gå igenom.

Det är som om någon rispar mig på insidan med en kniv.

Jag blöder, jag förblöder men jag måste orka för hans skull.

När rädslan griper tag i mig kan jag inte andas. Då känns det som om alla inälvor skall sprängas ut ur min bröstkorg och att jag sakta kvävs.

Då måste jag blunda och försöka kravla mig upp ur gropen som jag befinner mig i.

Jag kommer upp tack vare min man och min fina familj.

Vi hjälper varandra att inte falla så djupt och om någon faller så hjälper vi varandra upp igen.

Jag önskar att jag snart skall få vakna upp från den här mardrömmen.

Snälla, säg att det bara är en mardröm!

Ett slukhål

Det är i ett sådant jag är nu.

Jorden har rämnat under mig och jag faller.

Jag faller och går sönder samtidigt.

Jag kan inte andas och jag kan inte se framför mig. Mina ögon är vidöppna men jag famlar i ett mörker.

Mitt hjärta, min själ, hela min kropp har sprängts i tusen bitar.

Det som aldrig fick hända har hänt och jag står bredvid och skriker hjärtskärande ur min blödande strupe  men ingen hör, det är inget som hjälper.

Min älskade Ludwig har en tumör.

En elak jävla tumör på njuren.

Vad är meningen med det? En ung man som precis har börjat sitt vuxenliv får denna ytterst ovanliga cancerform.

Vad är det vi skall lära oss av detta då?

På måndag skall den jäveln bort och jag vill att du skall be för oss att det inte finns något mer skit där inne i denna fina människa.

Mitt vackra barn som jag älskar så.

P.S Ludwig själv har läst och godkänt detta inlägg. 

Kontemplation

Vaknade 06.30 och var verkligen jättetrött men kunde ändå inte låta bli att kliva ur sängen.

Var bara tvungen att få sätta mig nere i köket, tända ljus, känna kaffedoften sprida sig bara sitta här och lyssna på mörkret och tystnaden.

Det är en sån underbar känsla att få sitta här i mina egna tankar och bara vänta på att solen skall stiga upp över trädtopparna på andra sidan vägen, över ängen.

Kanske får man se en älg, eller kanske några rådjur?

I går fick jag se en örn som majestätiskt gled fram straxt ovanför trädtopparna, nedanför molnen.

Det bubblar av lycka i kroppen när jag tänker på att vi äger det här stället och att vi har chansen att åka hit och hämta lugn och ro till våra stressade storstadssjälar nästan när vi vill.

Jag önskar att alla människor fick ha ett sådant här ställe dit man bara kunde åka och låta kropp och själ få lite lugn och ro, lite tid för kontemplation, som sagt.

Då skulle världen vara en bättre plats, då skulle sjukskrivningarna sjunka och människorna skulle vara snällare mot varandra. Här ute kan man inte vara varken arg eller elak.

Här finns det finns bara kärlek i luften.

Nu kommer solen.

Bygga eldstad

I dag skall vi köpa material till en eldstad.

Vi skall köpa sand, lekablock och stockar.

Uppe vid uthuset skall vi kunna sitta vid en öppen eld och mysa på kvällarna.

Hoppas det finns material i Skärplinge och att de kan skjutsa ut stockarna till oss.

Elda är något som jag älskar.

Semester

Jonny har semester den här veckan så vi tillbringar den tillsammans i Hållen.

Vårt paradis på landet.

I dag har jag inte gjort någonting, bara suttit i soffan och stickat samtidigt som jag lyssnat på Ljudbok.

Jag har lyssnat på Eleine Eksvärds bok " Medan han lever" och nu har jag börjat lyssna på Sanna Brådings bok "För mycket av allt".

Till middag skall jag koka kycklingsoppa med grönsaker och nu skall jag ta på mig jobbarbyxorna och gå ut och rensa och elda skräp från förrådet.

I morgon är återvinningen i Skärplinge öppet och då ska vi komma med bilen full med skräp.

Härlig och lat måndag på dig!

Julmarknad

Nu har vi varit på den årliga julmarknaden i Österbybruk.

Det var mycket folk och många utställare.

Vi köpte korv, hjortronsylt, fudge, torkat älgkött, ost, kanderade cashewnötter och ljushållare till flaskor.

Efteråt åt vi strömmingsburgare som vi alltid brukar göra när vi åker dit.

En mysig söndagsutflykt blev det.