torsdag 15 juni 2017

Detta är inte mitt liv.

Det känns som om jag lever någon annans mardröm. Det som händer just nu händer inte mig och min familj.
Jag vaknar varje morgon och får en käftsmäll.
Detta ÄR sant.
Detta händer faktiskt oss.
Jag vaknar och inser att det ÄR sant, det är MIN mardröm och jag kan inte vakna upp och komma ur den.
Jag får så många små hjärtan och stöttande kommentarer från er alla och det känns jättefint, men det hjälper inte.
Det tar inte bort tumörerna ur min sons kropp.
Ni kan fortsätta era liv som vanligt men det kan inte vi och det känns så djävla orättvist.
Jag är ledsen, arg och förtvivlad i en salig röra.
Ledsen och arg är ändå bra känslor, det är när jag känner uppgivenhet som jag inte kan andas, det är då som rummet krymper och det börjar susa jättehögt i öronen.
Ända sedan beskedet i tisdags har det susat i mina öron, precis som om jag fick tinnitus i samma ögonblick som läkaren sa SJU TUMÖRER!
I dag skall sonen operera in en portacat i bröstet.
I går rakade han av sig sitt hår. 
Detta är ingen mardröm, detta händer på riktigt.
Fuck cancer!
FUCK FUCK FUCK ...
 

2 kommentarer:

Anita sa...

Åh älskade syster...! Om jag bara kunde göra något...ta bort det onda...trolla...väcka dej ur din mardröm...! Men jag vet att inget jag säjer hjälper..Här får du ändå ett hjärta från mej... Fuck Cancer....I Love You! <3

Margaretha Munther sa...

Love you!