Som jag har väntat!
Men ändå är jag nervös, t om rädd, för jag vet aldrig hur jag blir bemött.
Denna gången kan inget få mig att gå där ifrån utan ett löfte om en operation, men jag är ändå rädd.
Rädd för hur mycket energi jag måste uppbringa för att få det jag vill.
Kommer han vara tillmötesgående och trevlig? Kommer han förstå min smärta och mina problem med ett värkande knä? Kommer han själv se att det enda alternativet för att jag skall få ett drägligt liv är att ge mig en knäoperation?
Eller kommer han också att tycka att jag är för ung för en operation? Kommer han att sitta tillbakalutad i sin stol med armarna i kors framför bröstet och ha åsikter om att jag skall byta yrke istället? Kommer han också att sitta och berätta för mig om sina vänner på golfbanan som klarar sig jättebra med endast ett knäskydd?
Jag har träffat så många underliga läkare under dessa tio år som jag har haft ont i knät, så det anar du inte.
Puckon som fullständigt har skitit i mig och min smärta. Idioter som tycker att jag får skylla mig själv, så fet som jag är.
Med alla dessa konstiga läkare i minnet skall jag nu åka till sjukhuset i morgon och träffa ytterligare en ny läkare. Inte undra på att jag är nervös och inte vet hur jag skall bli bemött.
Men jag är stenhård den här gången.
Gråta får jag göra innan och efter besöket, men inne hos honom kommer jag vara stålkvinnan.
Jag är så vansinnigt rädd för operationen men ändå är det det enda jag vill ha, det enda jag önskar.
Jag orkar inte gå och ha så här ont längre.
PUNKT!
