Någon längtar efter mig....

Undrar vem?

Det är nog tjejerna på jobbet, kan jag tänka mig. Eller kanske syrran...

Glad blev jag i alla fall.

Tack till...

...vem/vilka det nu än är ifrån.

Av och på

Det är som om smärtan är kopplad till en av och på knapp som jag inte själv kontrollerar.

I morse vaknade jag med sendrag och helvetetsjävlaskitont i hela benet.

Jonny bjöd på frukost i soffan för jag kom inte upp.

Jag grät och stönade, vred och vände på mig. Jonny lade kuddar under mina ben och jag sparkade bort dem efter bara några minuter.

Sedan var det som om någon tryckte på av-knappen.

Nu har jag inte haft ont på nästan 11/2 timme.

Jättekonstigt!

Det är 4 1/2 timme sedan jag tog min snabbverkande medicin och det är över tre timmar sedan jag tog några värktabletter över huvud taget.

Jag kan stretcha benet nedåt utan att svimma och jag kan böja det utan att på sendrag.

Hur kan en smärta bara försvinna så där?

Denna lycka tarvar oreanga naglar i dag.

Bättre och bättre dag för dag...

...sakta, men säkert.

Jag är trött på att ha ont, less på smärta men jag känner att jag är liiiite bättre i dag än i går.

Jag har fortfarande jätteont men det går åt rätt håll, det känner jag.

Mina fina kollegor kom hit i dag.

Först Eva-Lena på förmiddagen och sedan Paula på kvällen. Båda hade med sig vackra blommor till mig.

Paula gjorde den här knäoperationen för ett år sedan och nu går hon obehindrat.

Ärret på knät syns knappt. Det gav mig hopp om att allt detta snart är över.

En dag i taget, och snart är denna tisdag också över.

Jonny kom hem med sushi till mig idag.

Han är bara bäst <3

Jag grät av avundsjuka

Förra lördagen var jag på fest,

Min vän Anna fyllde 50 år och vi var 50 personer i en lokal på Salagatan.

Hon hade ordnat allt så bra med gott vin och massor med god mat.

Hennes dotter höll i allsången och alla var på ett strålande humör.

Jag träffade en massa gamla och nya bekantskaper under kvällen.

Vi kom inte hem förrän på morgonkvisten.

Men nu till kärnan, anledningen till mitt blogginlägg.

Under middagen reste sig Annas mamma upp och höll ett tal till sin dotter.

Först läste hon en dikt och sedan läste hon upp några rader som hon själv hade skrivit.

Å  vad jag grät. Ingen stilla gråt, utan floder rann nerför mina kinder.

Jag var avundsjuk på min vän som satt där och fick dessa vackra ord från sin mor. Det var så känslosamt och hennes mamma sa så fina saker.

Om några veckor fyller jag år och min mamma kommer inte vara där....i år heller.

Hon har inte varit med på mitt bröllop, inte sett mina barn. Jag har fyllt 30, 40 och snart 50 år utan henne.

Det är som det är, jag vet, men jag blir avundsjuk.

Jag hoppas du förstår vad du har och uppskattar dina gamla föräldrar medan de finns hos dig.

Fina Ulla-Britt<3

"Aja, det är en dag i morgon också"

Som Morran brukar säga.

Det är väl tur det. I går var en riktig skitdag. Jag hade så ont att inga värktabletter i världen hjälpte.

Benet var svullet och jag svettades som en gris.

Jag bara låg och grät här i soffan och allt kändes hopplöst.

Jag hoppades då att allt skulle kännas lite bättre i dag.

Gårdagen ville jag bara att den skulle ta slut så att jag kunde vakna upp till en ny och bättre dag i dag.

Precis så blev det.

Behövde inte ta värktabletter på hela natten och i morse vaknade jag med ett ben som var bara hälften så stort som i går.

Det är mycket svalare ute och jag svettas ingenting i dag.

Jag kan böja mitt ben och träna utan att få panik.

I dag är en helt annan dag.

Jag pratar och skrattar nästan som vanligt. Min man säger att jag har en annan lyster i ögonen i dag.

I går var jag tyst och innesluten. I går kunde jag inte prata, utan endast koncentrera mig på min egen smärta.

Nu är det precis en vecka efter operationen och jag mår ok.

Det värsta är över.

Tack och lov för det.

Trött och sur

Somnade kl 22.00 i går.

Sov till 04.00.

Vaknade av värk, tog en tablett.

Slumrade i en timme till och sedan har jag varit vaken,

I dag är ingen bra dag. Måste ta medicin ofta och mitt ben känns som en stor zeppelinare. 

Det är varmt och kvavt och mitt humör är gräsligt. Tycker synd om Jonny som måste vara hemma med mig i en hel vecka till.

Nej, i dag är ingen bra dag.

Han säger att det går bra och att han gärna gör detta för min skull men jag vet inte om jag pallat om rollerna vore ombytta??

Jo, det hade jag väl... Men ändå...

Känner mig så gnällig bara.

Som en tjurig treåring som bara vill lägga mig på golvet och sparka med både armar och ben.

Jag vill skrika högt att jag inte pallar mer nu, vill inte ha mer värk, vill inte gå med kryckor, vill sova på sidan eller på magen och jag vill att allt skall vara över nu.

Det har inte ens gått en vecka efter operationen, jag vet.

Men i dag är ingen bra dag.

I morgon känns nog allt mycket bättre, tror jag, hoppas jag.

Avundsjuk

Jag ligger i soffan och kollar på Facebook, snapchat och Instagram på alla vänner som solar, umgås, grillar och har det gött tillsammans.

Jag vet att min tid kommer, att det bara är några dagar av mitt liv som försvinner medan jag ligger här och läker(rinner bort).

Men jag blir avundsjuk i alla fall.

Jag vill också vara med mina barn i Hållen, med vännerna på Stenskär, dricka öl i Gråmunkehöga, sola på syrrans brygga, i Dalarna hos svärfar, dricka alkoholfri Mojito i Vemdalen, dansa styrdans i Åkersjön och springa på rockfestival i Norge.

Är du bakis i dag?

Vi kan byta!

Ditt huvud mot mitt knä...

...låter väl som en sjysst deal va?

Är inne på mitt femte dygn mu sedan operationen men jag tycker det går sakta jag.

Jag är så svullen och då är det svårt att träna.

Det känns som om det var lättare att träna på sjukhuset.

Nu har jag jättesvårt att böja benet till 90° och läkarens ord ringer i mina öron. -"böj, böj, böj, annars växer benet fast fel".

Samtidigt står det i alla papper att man skall vila med benet högt om det är svullet.

Man skall röra sig men vara försiktig med träning så länge man är mycket svullen.

Det är svårt för mig att avgöra vad som är mycket eller lite svullen. Jag har aldrig varit med om en knäoperation förut.

Inte finns det någon sjukgymnast att tillgå så här på helgen heller.

Svullnaden verkar vara bättre i dag. Den känns nog mer än den syns.

Sju vita veckor

Jag har en nykter sommar framför mig.

I sju veckor skall jag äta det långtidsverkande morfinet. Eller rättare sagt, jag har tabletter för så länge men det är individuellt hur länge man käkar dem. Jag har räknat med att käka alla mina "painkillers". Det är ju bara dumt att sluta tidigare eftersom jag inte kan träna som jag skall utan morfin.

Många har frågat mig hur det skall gå att inte dricka någon alkohol på så länge?

Jag får väl skylla mig själv kanske, eftersom jag ofta framstår som den dom alltid "måste" ha något i glaset.

För min del känns det bra att inte dricka alkohol, att vara nykter spelar ingen roll.

Jag har bara fokus på att få igång mitt ben och att så fort som möjligt komma igång med mitt liv.

En nykter sommar känns helt ok, t om 

bättre än ok. Det skall bli skönt att kunna äta min medicin och inte hålla på att laborera med den bara för att kunna "unna" mig.

När jag fyller 50 vill jag dricka champangen som jag köpte på båten, men det är också det enda jag längtar till.

Det är prick sju veckor till dess.

Bröllopsdag

I dag har vi varit gifta i tjugosex år, gubben och jag.

Det blev ett lite annorlunda firande idag.

Han hämtade mig på sjukhuset och skjutsade hem mig.

Jag sov och han lagade lunch.

Calle kom hem en sväng.

Nu ligger jag i soffan medan Jonny lagar middag.

Det doftar jättegott.

Jag fick rosor också❤️❤️

Jag vet att jag inte kan göra något men ändå mår jag dåligt av att bara ligga och bli servad.

Måste ändra på det och försöka njuta istället.

Det är skönt att vara hemma igen,

I kväll blir det filmtajm.