Före och efter

 Det var då. 

Vi hade haft huset i hållen i ca två år och vi hade vår årliga höstvecka där ute. Vi åkte ut och hade en veckas semester samtidigt som vi preparerade för den kommande vintern. Hösten 2016 var en härlig höst, solig och varm. Vi mös, jobbade, grillade, drack några öl, promenerade med hundarna och bara njöt.

När jag ser på dessa bilder så får jag bara ångest. Detta var nämligen före. 

Mitt liv är uppdelat i flera före och efter, men det finns ett före som är större och viktigare än alla andra före och efter i mitt liv. Du vet ju redan vad jag pratar om. Det som jag alltid återkommer till, det som tycks vara så svårt att inte skriva om hela tiden. 

Dessa foton är tagna den 17 oktober 2016, fyra dagar innan vi får veta att Ludwig har en 14 cm stor tumör på sin binjure. Kolla vad vi är lyckliga och bekymmersfria! Detta var när jag fortfarande var mitt gamla jag. Detta är FÖRE. Jag kan se i mina ögon att skräcken inte är där, Jag och Jonny ser så unga och friska ut. Vi mår bra helt enkelt. Jag kan sakna de där två människorna, sakna vilka vi en gång var. Vi kämpar hårt med att komma tillbaks, men vi har nog båda accepterat att det aldrig kommer att hända. Vi har kommit en lång väg tillbaks, men att komma tillbaks hela vägen kommer ju inte att ske. Att leva med en sorg som äter och gnager hela tiden, tär på både kroppen och själen förstås. 

Så sitter man här med telefonen i handen en helt vanlig torsdagskväll, ett minne kommer upp på Facebook och VIPS har man åkt tillbaks åtta år i tiden. Facebook är en riktig tidsmaskin det.

Ludwig 30 år

I dag fyller min yngsta son 30 år.

Det är så stort. Fattar inte att det är 30 år sedan han föddes.

I går kväll träffades familjen och hade en fest för honom.

Vi hade det jättemysigt.vi drack lite öl och vin till hans ära, käkade pizza från RAGUSA, hans favoritpizzor.

Det fattades bara en sak, huvudpersonen him self.

Tänk om han hade fått uppleva sin egen trettioårsdag, vilken lycka. Så självklart för de flesta.

Men nu gör vi det bästa av situationen och träffas på en mysig familjeträff till hans ära. Vår fina älskade Ludwig.

Grattis på födelsedagen från mamma

Något att se fram emot💕

Den 7 december lämnar vi prinsessorna till Knut och sedan åker vi till Vår Gård i Saltsjöbaden för en julig myshelg med spa, bubbel, traditionellt julbord, övernattning i svit och sist, men inte minst en hotellfrukost. Allt är bokat och klart.

Härligt att ha något att se fram emot när höstmörkret lägger sig. 

💕Lyx Lyx Lyx💕

Höst i Hållen

Nu är det dags att plocka ihop i huset. Ställa in utemöbler och plocka undan sommaren. Förr tog vi alltid en semestervecka och åkte ut och gjorde allt sån’t. Nu kan vi ju åka ut när vi har lust eftersom jag inte arbetar längre och Jonny kan jobba i stugan. 

Men det gör också att saker och ting skjuts till framtiden. Det var bättre förr när vi åkte ut och hade en arbetsagenda i några dagar.

Nu vet jag inte när vi skall plocka iordning och höststäda på gården?

Det blir som det blir, men jag gillade så som vi gjorde förr. Vi har nog blivit lite för bekväma tror jag.

Vad betyder MMC?

Jo, det står för: Munter Medtech Consulting och det är detta som varit en liten hemlighet till nu.

Jag och Jonny håller på att sparka igång vårt företag just nu. Han lite mer än jag kanske, men meningen är att vi skall arbeta tillsammans. Någon nytta skall jag väl kunna göra ändå. Just nu håller jag på med en hemsida, och det är svårare än vad man kan tro. Det finns väl en anledning till varför människor går utbildningar och lär sig att bygga hemsidor. Det är inget som löser sig själv i alla fall. Just nu sitter jag fast och måste be sonen om hjälp. Han är ju den i familjen som programmerar hela dagarna, så någon nytta av honom skall jag väl ha innan jag slänger ut datorn genom fönstret. Jävla koder och ramar och mellanslag och kopplingar......man kan ju bli galen för mindre...

Nå, i allafall

Vi skall ge oss in i samma bransch (medtech) som Jonny arbetar i nu, fast nu skall vi jobba i vårt egna företag. Det känns läskigt och roligt och spännande. När man börjar bli gammal så startar vi eget, när vi skall börja trappa ner så börjar vi att trappa upp. Läskigt! 

Men sååå lastgamla är vi ju inte......ännu.. Både jag och Jonny har ju nästan tio år kvar till pension. Roligt ska det bli att göra något annat än att arbeta i förskola de sista arbetsåren och roligt att göra det tillsammans med Jonny. Det enda kruxet som kan ställa till det ordentligt, är att Jonny blir min chef....undrar hur det kommer att gå jag  ;) Kommer vi kunna ro detta iland utan att klösa ögonen ur varandra? Haha...ja, det tror jag nog. Jag kommer att vara en lydig anställd.....tror jag...

Önska oss lycka till och berätta gärna om oss för andra så att vi blir överhopade med arbete :)

Snart har vi en hemsida att gå till för att se mer exakt vad det är vi gör....snart har vi det.....GRRRR!

Vår fina logga

Världens finaste

 Tänk att just jag blev farmor till världens finaste lilla unge!? Visst är väl det underligt?  För inte är det väl så att alla tycker det om sina barnbarn ;) ? Haha...jag bara skojar, det fattar jag nog att jag är partisk och att alla tycker att just sina ungar är de allra finaste och sötaste, och tur är väl det. Men jag fylls med så mycket kärlek när jag ser på Alfred, han är så gullig och rolig och mysig. Jag känner mig så lycklig över att just han är mitt barnbarn. När mina egna barn var små så var man så upp i att ha småbarn, jobba, hämta och lämna, att jag inte riktigt hade tid att njuta av att de var så där söta och mysiga och charmiga. Nu har jag all tid i världen för honom. I går fick jag reda på att han var hemma från förskolan för att han hade feber och var lite förkyld, då var jag genast tvungen att åka upp på Kålrotsgatan efter jobbet bara för att kolla läget.  Jag är också så förunnad att hans föräldrar låter mig komma, låter mig ha honom och låter mig bygga en nära relation till honom på hans vilkor. Jag  har redan både hämtat och lämnat på förskolan, det var en rolig erfarenhet att var "på andra sidan". Annars är det ju jag som är personalen. I morgon  ska vi träffas igen om han är frisk, och jag längtar redan <3

Vad är det som händer??

 Livet slänger till oss en massa saker som vi aldrig bad om, men det blir nog bra ändå till slut. Det känns bara som om vi är för gamla för allt om sker, men vila får vi göra sedan, när vi ligger six feet under.

Än så länge är allt lite hemligt, men du som vet du vet. Vilken tur att jag inte har en massa jobb att sköta också....hahah. Vem har tid att jobba liksom? 

I helgen som var hade vi turen att bli bjudna på middag både fredag och lördag, viket lyx!! Slippa laga mat och bara sitta på häcken ;) Hundarna fick följa med "brorsorna" till Hållen så vi var "barn"fria också. Extra lyxigt...

På fredagen var träffade vi Rogga och Marie på en supermysig kväll i deras vackra hus. Jättegod mat, laxpasta och cheesecake tillsammans med härliga samtal ända till mitt i natten, då Maries dotter kom hem från jobbet och skjutsade hem oss, sååå supersnällt! Tyvärr tog jag inga kort vare sig människor eller mat, men deras söta kisse Sigge fastnade på plåten i alla fall.

På lördagen var vi lite "dagen efter kvällen före" så efter en liten sovmorgon hände det inte så mycket här hemma förrän det var dags att åka till nästa hem och till nästa par, i gamlis denna gång. Kl 18 vankades det en underbar middag hemma hos Johan och Victoria. Svamprisotto med grillad entrecote stod på menyn. Till efterrätt fick vi grön glass gjort på matcha te tillsammans med lakrisdadlar och ingefära. Victoria bjöd också på ett oreange wine, det var jättegott. Jag har redan varit på Systembolaget och köpt två flaskor till ett senare tillfälle.

På söndagen kom vovvarna hem från Hållen och de var trötta. Antagligen var det lite jobbigt att hålla reda på alla stora och små där ute när varken husse eller matte var med. De sov som små grisar både söndag och måndag.

Ännu en minnesdag…

Alla dessa datum som gör att man dippar ännu lite till. Ryggen kroknar och magen fylls av sorg.

Det var fredag den trettonde september även 2019. Dagen vi hade begravningen.

Det var en fin höstdag, varm och solig.

Det blev precis så som jag hade hoppats på. Många kom till Uppsala G:a kyrka för att ta ett sista farväl av en fin kompis. Kyrkan var proppfull och väldigt många kom till RAGUSA på kvällen för en gravöl och pizza. Det var så Ludwig hade tänkt göra på sin 25 årsdag. Nu blev det begravning en månad innan födelsedagen istället och vi försökte göra allt så som vi trodde att Ludwig hade velat haft det.

Det blev en jobbig men otroligt fin dag. I dag är det precis fem år sedan.

”Du, du lever bara en gång….

…. å den gången e nu.

Du! det finns bara en som vet hur du ska leva, å de e du…”

Så sjöng NOICE 1980 och dessa ord har funnits med mig sedan dess.

Det låter så enkelt, men jag vet inte om jag har lyckats med att leva efter detta på snart 45 år?!

Jag försöker hela tiden, och har nog försökt i hela mitt liv att leva efter de där orden, men jag vet inte om jag lyckas så bra.

Att vara gift, att ha barn gör att man hela tiden ”måste” kompromissa. Inget fel i det iofs för annars kan man nog inte leva med en människa i 40 år. 

Att kompromissa utan att kompromissa bort dig själv är nog det svåra. 

Att ta vara på varje dag och varje stund är också svårt. Vad innebär det egentligen? Jag försöker leva ett gott liv och ta vara på varje stund att göra något roligt eller mysigt eller bra. 

Vara en snäll kompis och mamma, fru, farmor och svärmor. Det är viktigt för mig, men vara det utan att vara självuppoffrande. Man skall göra snälla saker utan att det tar energi. Om det tar energi så gör man det av fel anledningar. Ge gör jag för att jag vill och inte för att jag känner att jag måste. 

Men hur gör man för att leva sitt bästa liv? Vad är det ens? Det finns ju tusen faktorer som påverkar hur man kan leva sitt liv, pengar t ex. 

Pengar är ju viktigt för att kunna leva ett rikt och bra liv. Jag säger inte att man blir lycklig av pengar, men den som påstår att inte pengar är viktigt har aldrig varit utan pengar.

Det är ju pengar som möjliggör att du kan resa, äta god mat, göra roliga saker med vännner mm mm. 

Jag försöker iallafall leva MITT bästa liv. Jag tänker på Ludwig när jag inte vet var jag skall gå. Vad hade han gjort? Hur hade han velat att jag skall göra nu? 

Ludwigs död har fått mig att vilja leva mitt bästa liv, det liv han inte fick leva.

”Det finns bara en som vet hur jag ska leva och det är jag”.

Lite filosofi så här på onsdagsmorgonen. 

Varsågod! 😉 

Hösten är här

1:a september är ju den första dagen på den första höstmånaden, då även om vi nästan har sommarvärme ännu så är ändå hösten här.

Jag är nöjd med det faktumet för jag älskar hösten. 

Nu längtar jag efter lite kyligare och krispigare väder men värmen värmen fortsätter. Det skall tydligen bli 25-26° varmt till veckan igen.

Nu har vi fått hem Charlie så vi kommer åka ut nästa helg och då är det ju skönt med sol och värme förstås.

Det har ju inte blivit så mycket husbil för oss den här sommaren eftersom den har stått på en verkstad i Kungälv i nästan sex veckor, men nu är han hemma och då vill vi åka en sista sväng såklart.

Vet inte riktigt var det bär av men det får väl vädret bestämma. Kanske ut till skärgården någonstans om det fortfarande finns ställen som är öppna så här sent på säsongen?

Vi behöver ju inte bo på en camping, bara vi hittar en bra ställplats så är vi nöjda.