Jag vill inte ha värk, vill inte vara en sån där tjock tant som inte kan röra sig.
Ni vet en sån där tant som sitter på sin rullator och röker och väntar på taxi utanför Gränby.
Jag tror alltid att jag klarar saker som jag innerst inne vet att jag inte kan.
Jag skäms lite över mitt handikap, skäms över att berätta för folk att jag inte ens klarar av att arbeta längre.
Skäms över min kropp som om det är självförvållat. Min artros är antagligen ärftlig och det är bara otur att den brutit ut så tidigt.
Att jag halkade den där juldagsmorgonen och förstörde mitt knä är ju också bara otur.
Min artros har jag i hela kroppen men om det bara vore det skulle jag fortfarande kunna ha ett relativt aktivt liv.
Det är mitt förbaskade knä som förstör hela mitt liv.
Min hjärna vill inte förstå att jag är så skröplig som jag är. -Varför använder du inte kryckan du fick? Undrar Jonny hela tiden.
Ja, varför?
För att den är jobbig att släpa med sig, för att då syns det att jag har ont, för då ser jag handikappad ut....för att min hjärna inte fattar att jag behöver den.
Det här med att kropp och själ skall vara i symbios, arbeta tillsammans, vara ett team, det har inte jag förstått.
Hur gör jag då?
Acceptera, är väl steg ett och jag är inte där ännu, inte på långa vägar.
Jag sätter stort hopp till en operation, efter en sådan kommer allt bli bra, då kommer jag att återfå livet igen.
