Det går bra. Ingen magkatarr och jag får äta lite ost igen.
Ost som jag älskar men som jag knappt har ätit på snart två år.
Jag försöker att inte laga allt för fet mat eftersom Jonny inte får äta det för sin hjärtläkare. Jag får äta fettet på sidan av.
I dag skall vi äta halumispäckade köttbullar i tomatsås.
Jonny äter lite pasta till och jag klarar mig på grönsaker.
Det känns bra.
Inte för mycket fett och nästan inga kolhydrater.
Tänk att man har bantat i hela sitt vuxna liv. Det är ju för jäklig att man aldrig kommer till ro med vad man stoppar i kakhålet.
Energi in och energi ut, säger expertisen.
Plättlätt!!
Försök leva i min kroppen en kvart så får du se hur plättlätt DET är.
Jag vill inte tänka på mat hela tiden, men om jag inte gör det så går jag upp å upp å upp.
Jag vill inte väga 112 kilo igen och det kommer jag att göra om jag inte tänker på vad jag äter HELA TIDEN!!!
"Du ska inte banta" får jag höra hela tiden. Oftast av smala och av de som hittar lusten och tiden att träna.
Jag har verkligen tid att träna nu, men jag orkar inte komma in på ett gym och förklara hela min sjukdomshistoria. Berätta om mitt knä och alla mina leder som värker konstant.
Jag kanske bli jättebra bemött och får finfin hjälp, eller så tittar någon flicksnärta på mig som om jag var från en annan planet och jag orkar inte möta det sistnämnda.
Inte efter alla läkare som bemött mig med miner som om jag har IQ som en fiskpinne, som om jag hittar på och överdriver min värk.
"Efter operationen kommer jag att kunna leva igen". Detta mantra upprepar jag för mig själv hela tiden.
Efter operationen kommer jag vara 49 år igen, inte 104.
Nu försöker jag gå ner minst 10 kg med hjälp av LCHF. Det skall väl inte vara så jävla svårt va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar