Det känns som om jag går sakta bredvid en motorväg och bilarna susar förbi.
Den ena bilen efter den andra svischar förbi mig, där jag går med trafiken.
Jag går sakta och tittar mig omkring. Alla kör om mig i en rasande fart. Alla människor i bilarna skall någonstans, alla har ett mål, utom jag.
Jag är inte längre med i trafiken, hör inte dit.
Någon har tagit min bil så jag får gå. Jag går och går och går men jag kommer aldrig fram.
Inget brev från sjukhuset, ingen läkare som ringer mig, ingen operationstid.
Jag ser inte ens min slutdestination.
Vägen jag går är evighetslång och i dag känns det som om jag aldrig kommer att komma fram.
Denna stora motorväg som jag går på kommer aldrig att ta slut.
Du vet en sådan där bild när man tagit kort på trafik på kvällen och det enda man ser av bilarna är billjusen som långa vita och röda streck på vägen.
Där går jag.
Ensam mitt i natten.
I dag är det bara min värk och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar