Jag är inte rasist

När jag var 20 år blev jag tillsammans med en man från Libanon.
Jag tyckte inte att det var så märkvärdigt och jag förstod inte att alla runt omkring mig nästan blev chockade.
Det fanns inte så många invandrare i Sverige i då, allra helst inte i Östersund, Jämtland.
Hemma pratade vi om allas lika värde så när min pappa sa åt mig att "ta det försiktigt" så blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att min pappa tänkte så. Han var bara rädd om mig och ville mig bara väl, han förstod nog att det kunde bli en kulturkrock där så småningom.
Min bror sa: Om han slår dig så säg till mig. Va?! Slå!? tänkte jag. Varför skulle han slå mig.
Mina vänner tog lite avstånd och jag blev ensam med honom och hans kompisar.
Förhållandet varade i några månader sedan gjorde jag slut. Han slog mig inte så som alla trodde men det blev ändå en för stor kulturkrock för en ung tjej som jag. Han var svartsjuk på ett sätt som jag aldrig förstod.
Det var inte så lätt för honom heller att komma ensam till Sverige som 22 åring och inte förstå det nya landet.
Nog om detta.
När jag för snart 13 år sedan flyttade hit ner till Uppsala till ett ganska invandrartätt område så mötte jag på en rasism som jag aldrig hade mött förut.
Människor i min trappuppgång som inte hejjade och som tittade snett på mig.
De kom upp och skällde på oss för att vi borrade upp en hylla på eftermiddagen när deras son satt med läxan. Det kändes som att de tyckte illa om oss utan att känna oss.
Jag tyckte att vi blev utsatta för rasism. Något som kändes konstigt i mitt eget land.
Min son kom hem från skolan och hade fått stryk men jag visste inte varför. han frågade mig: Om jag tycker att en kille i skolan är dum för att han slåss och eldar papperskorgar, är jag rasist då?
Tycker du illa om honom för att han har mörkare skinn än du? frågade jag.
NÄ! han slåss, svarade han.
Då är du inte rasist. man får tycka att någon är dum, svarade jag då.
Mina söner har och har haft många kompisar med invandrarbakgrund och jag tänker inte ens på det.
Det är sjyssta killar som är som vi fast med en annan bakgrund.
Jag har alltid försökt lära mina barn att alla människor har lika värde. Jag förstår inte hur man kan bli så invandrarfientlig. Det handlar om rädsla.
Vi människor är rädda för varandra.
Vi borde lära känna varandra istället. Om vi i samma trappuppgång började umgås så skulle vi se att skillnaderna inte är så stora som vi tror.
Vi är alla människor!
Jag hoppas att generationen efter oss inte är lika rädda. De som har gått i samma klass kanske sedan blir grannar och då försvinner den här osynliga barriären mellan oss.
Då kan vi alla börja umgås med varandra.
Då kanske hatet och rädslan försvinner.
Jag hoppas på det.
Jag hoppas på de unga.

Första stjärnan

Var tredje kilo får man en stjärna och i dag fick jag min första.

Jag vet att jag borde vara nöjd men jag känner mig ändå lite missnöjd.

Jag vill att det skall gå fortare nedåt.

Jag vill ha min tionde stjärna i går eller förra veckan.

Jag vill ha minst 1 kg minus varje vecka fast jag vet att 0,6 är ok.

Guldstjärna är ok.

Mycket som händer i dag

I dag är en sån där tidig dag.
En extra tidig dag när jag börjar redan 06.30.
Sitter här med en kopp kaffe och försöker vakna, det är inte helt lätt.
Efter jobbet har jag ett utvecklingssamtal och sedan kommer Jonny och hämtar mig.
Då skall vi hämta ett släp och sedan skall Calle ut ur sin lägenhet.
Han får flytta in i sin nya lägenhet först nästa vecka så det blir ett glapp på några dagar då han måste flytta hem igen.
Vi får köra ut alla hans grejer till bonden i Forkarby i kväll för att hämta dem på måndag igen.
Körigt värre.
Han bor på tredje våningen utan hiss så jag har sagt att jag kan vara uppe i lägenheten och packa saker men springa i trapporna får han och Knut göra.
Jag hoppas att det går fort att flytta, han har inte så mycket grejer. Det känns som om jag kommer vara dödens trött ikväll. Det brukar jag vara de dagar när jag måste kliva upp 05.00.
Tänkte jag skulle hinna upp på Viktväktarna och väga mig också.
Jonny kan skjutsa dit mig så att jag får springa upp och slänga mig på vågen men jag får skippa att gå på lektion i dag.
Jag undrar hur det har gått med vikten den här veckan då?
Jag har tänkt på maten och drycken även om det blev några glas vin i helgen.
Jag hoppas på minus men man vet aldrig så noga.

God morgon!

Jag känner mig sorgsen

Efter en härlig helg med pojkarna i Hållen och sedan en underbar middag som avslut så skulle man kunna tro att jag är nöjd med helgen.
Tyvärr grumlades all kärlek och härliga av gårdagens valresultat.
Hur kan främlingsfientliga partier bli så stora i Europa.
Såg en film med grabbarna i går som handlade om andra världskriget och allt det hemska som Hitler gjorde. Hur har Europa kunnat glömma det på bara 70 år?
Jag blir rädd.
Jag blir riktigt rädd.
Vilka är det som röstar på SD?
Det kan inte vara vanliga "Svenssons" som har Mohammed till granne. Det måste vara den äldre generationen som är livrädda och som aldrig har levt i integrationen.
Pensionärer som sitter i sina villor och tittar ut genom fönstret men som inte lever i samhället. Jag hoppas att främlingsfientligheten dör ut med den generationen. Jag kanske är naiv, kanske det är många av er där ute som röstade på SD i går utan att våga stå för det.
Ni som iddes gå och rösta skall ha en eloge, ni andra skall skämmas. Vissa dör för att få den rättigheten och vi som har den bara struntar i den.
Tack vare alla soffliggare så har nu främlingsfientliga partier mandat i EU.
Det är hemskt.

Nu har jag varit nog politisk för i dag.
Nu skall jag käka gröt och dra till arbetet.
Ha en bra dag.

Morsdagsmiddag

Vilken middag jag just har fått.

Lyxig som tusan.

Nu har pojkarna verkligen visat att de kan.

Förrätt 

räkröra på surdegsbröd,

Varmrätt

Panerad och ostspäckad rostbiff med rostade grönsaker, tzatziki och fräsch sallad med jordgubbar och melon.

Efterrätt

Vispad och frusen vaniljvisp med Dajm.

Tack killar!!

Morsdag

Jag tar mitt morgonkaffe ute.

Det går inte att vara inne när man är här.

Hela världen skriker på mig.

I dag skall jag få världens bästa morsdagspresent av killarna.

De skall komma hem och laga en trerätters middag till mig tillsammans.

Jag skall bara sitta i soffan och bli serverad.

Sedan skall vi gå och rösta tillsammans.

Det kommer bli en skön eftermiddag trots att jag måste åka här ifrån.

Oj då! Nu kom Jonny ut med presenter till mig.

Vilken överraskning!

Ett objektiv till min telefon samt en elektrisk såsvisp! Haha kul grej!

Han är för snäll min man. Nu kan jag ta fina kort med min telefon utan att släpa med mig en kamera överallt.

Jag tänker på min egen lilla mamma i dag också.

Jag tror att hon är med mig här ute i Hållen, jag har fått vissa tecken på det.

När vi skulle flytta hit i januari så klev jag nästan på en liten grej i hallen hemma i stan. När jag böjde mig ner såg jag att det var min lilla porslinskatt som jag hade i mitt flickrum.

Jag fick den av mamma som barn och hade inte sett den på många, många år.

Jag visste inte ens att den fanns kvar och helt plötsligt låg den bara där på hallgolvet.

Jag packade ner katten och tog med den hit för jag kände att den ville det. Nu står den i mitt köksfönster och vaktar huset när vi inte är här.

I går hittade Jonny en liten träram med en bild på en blommig tillbringare i. Ett gammalt vykort som jag ramade in och hade i köket på Kallkällvägen. Jag såg att bilden satt snett så jag tog isär bakstycket. Då ramlade en gammal bild på mamma ur ramen. En bild som hon tog hos fotograf för jobbets räkning.

Hon är 47 år på fotot. Lika gammal som jag är nu. Så nu får mamma stå i hallen och välkomna oss när vi kommer in.

Du kanske tycker jag är knäpp men jag tror på sånt här. Jag vill tro att min mamma är hos mig i mitt fina hus.

Grattis på mors dag!

Kolla vad msn kan zooma med mitt nya objektiv.

Min gubbe <3

Mitt äppelträd

Min barndoms somrar

Jag kan inte bli annat än nostalgisk när jag sitter här ute i Hållen i min trädgård.

Allt påminner min om Håkansta, där jag tillbringade alla somrar under hela min uppväxt.

Solen, fåglarnas kvitter, lukterna, trädens sus ja, allt tar mig tillbaka till somrarna från min barndom.

Jag blev så euforisk nyss att jag slängde mig upp på hojjen och tog en repa runt byn.

Jag ville insupa precis allt samtidigt.

Nu sitter jag och lyssnar på Koltrasten och en traktor långt bort i fjärran.

Jag saknar alla de mina som fanns då. Mina föräldrar, min kusin, farmor och framför allt farfar.

Han som lärde mig att fiska och tälja.

Farfar väckte mig tidigt för att åka till sjön och ta upp näten. Jag minns hur jag satt i båten och såg öring efter öring komma över relingen. Han gav mig en vass morakniv och lärde mig rensa fisken fast jag inte var äldre än sex, sju år.

Jag minns hur jag och Lotta lekte. Hur vi byggde koja i skogen, när vi lekte vid Storsten hela dagen tills farmor hämtade oss.

Vi lärde oss att simma i Storsjön fast det bara var 12 grader varmt i vattnet. Vi hoppade mellan komockorna i hagen och fick koskit mellan tårna när de gick sönder.

Nästan varje dag gick vi upp till Hembygdsgården och skrev våra namn igästboken. Det står nog Maggan och Eva-Lotta hundratals gånger i böckerna från tidigt 70-tal.

Nu sitter jag i min egna trädgård och upplever allt detta igen.

Jag känner mig förunnad.