Sömn....brist...

Jag har inte sovit en hel natt på minst ett år.
Inte undra på att man är lite knäpp i skallen.
Jag vaknar en till sex gånger varje natt.
Jag vaknar oftast för att jag har ont knät, ibland för att Jonny snarkar och ibland för att jag måste gå på toaletten.
Sedan jag blev sjukskriven brukar jag ta citodon innan jag skall sova och då drömmer jag mardrömmar och vaknar av det.
I natt drömde jag att Knut var Djävulen och han jagade mig och jag kunde inte ropa på hjälp.
Jag vaknade upp och var kallsvettig av skräck.
Vilken knäpp dröm!!
Det gör något med psyket när man inte får sova.
Jag somnar sött på kvällarna och sover till efter midnatt innan jag börjar vakna.
Jag undrar om man kan få sömntabletter utskrivna? Jag längtar så efter en hel natts sömn.
Jag sover t om på dagarna nu men är ändå trött på kvällen. Det skulle inte ha hänt förr. Sov jag en liten sekund på soffan så var det stört omöjligt att somna på kvällen.
Nu verkar det inte vara någon hejd på hur ofta jag kan somna. Men jag sover ju aldrig varken länge eller speciellt djupt, så jag få väl aldrig tillräckligt med sömn.
Värk gör väl också att man blir trött i hela kroppen, antar jag.
Usch vilka tråkiga blogginlägg jag kommer med nu för tiden.
Bara värk och elände hela dagarna.
Förlåt.

Liam och Johanna

Nu har jag haft fint främmande av Liam och Johanna.

Vi fikade och lekte i lekparken.

Tack för titten.

Å tack för de vackra blommorna!

Ny månad och nya tag

Augusti blev en månad av sorg och elände.
Alle lämnade oss och jag blev sjukskriven.
Jag har ondare än någonsin i både knä och hjärta och med detta startar jag den nya månaden.
HÖSTEN kom med buller å bång.
Från sol och värme i går till regn och kyla i dag.
Det var ganska skönt att slänga sig på cykeln i morse utan att svettas ihjäl. Jag cyklade till Brantingbagaren och köpte lite go`fika till mina gäster som kommer i dag.
Johanna och Liam tittar förbi på förmiddagen och då måste ju Tant Maggan bjuda på något gott till kaffet.
Jag undrar vad hösten 2015 har att bjuda på då? Inget mer elände hoppas jag för det orkar jag inte.

I dag börjar Jonny sitt nya arbete i Kista.
Jag hoppas att detta jobb införlivar alla hans förväntningar nu då.
En rejäl löneökning och mer resor är vad som väntar.
Han stiger på karriärstegen och jag ramlar ner, det är så det kan vara ibland.
Jag undrar vad jag skall göra när jag blir stor då?
Fick Remissbekräftelsen från Akademiska i går där det står att jag skall bli kallad till ortopeden inom tre månader, jag hoppas verkligen att det blir så nu då.
Orkar inte med något mer bakslag när det gäller mitt knä. Nu är jag superladdad och supertaggad att stå på mig så att jag får en operation.
Denna gången ger jag mig INTE!!

Tisdagen den 1:a september 2015.
Det är tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte.
Med dessa underliga tankar avslutar jag tillsammans med en vacker bild på höstblommorna som Jonny fick som avtackning på sitt arbete i går.

Vila i frid

Härlig helg

Syrran kom i fredags och vi var ute med våra söner och lunchade på Foodcourt i Gamla Uppsala.
På kvällen gick vi på Katalin och jag höll på att kvävas.
Satte en fetaostbit i halsen det första jag gjorde så en kille fick springa fram och göra Heimlich på mig.
PINSAMT!
Men det var bara att stå där och bli tryckt på för jag kunde inte andas och ostbiten satt som en propp i halsen och kom varken upp eller ner.
Jag tyckte det tog evigheter innan något hände.
Men i sjäva verket var det över på några sekunder, sa de som var där.
Efter den händelsen var stämningen borta och jag ville bara åka hem.
Ont i halsen hade jag också.

Dagen efter kom våra kusiner till Uppsala och vi åkte i samlad tropp till Hållen.
När vi kom fram åt vi heta kräftor och sedan cyklade vi till havet.

Kvällen tillbringade vi i huset. Lagade mat tillsammans, drack vin, pratade, skrattade och dansade. till småtimmarna.
Det är roligt att vi tjejkusiner träffas en gång om år och behåller kontakten även om våra killkusiner blir lite sura över att de inte blir bjudna.

Tack tjejer för en härlig helg!

Vad är viktigt?

Tittade på ett inslag i tv med Stina Wolter där hon pratar om att älska sin kropp.
Hon har tillbringat många år att hata sin.
Precis som jag!
Detta plus Alles död hänger i hop på något sätt.
Livet är här och nu. Jag vill inte vara fet, men jag vill heller inte banta i hela mitt liv.
Ingen kan leva på 1200 kalorier/ dag i hela sitt liv.
Spelar det någon roll att jag är fet? Mitt knä och min värk är ju viktigare att ta tag i för att jag skall få livskvalitet.
Att jag är mullig, tjock eller t om fet är ju a mindre betydelse så länge jag är frisk och får leva mitt liv.
Jag vägrar väga 112 kilo igen men samtidigt kan inte detta vara min huvudsakliga livsuppgift.
Hur blir man sams med sig själv och sin kropp?
Jag vet ju vad som är viktigt i mitt liv och det är ju först och främst jag själv, sedan min familj.
Jag tror ärligt att min familj skiter i hur mycket jag väger. Jag vill också skita i det, men eftersom jag har tendens att bli alldeles föööör tjock så måste jag tänka på det hela tiden.
Lite mullig som Stina Wolter gör ju ingenting men när man börjar bli sjukligt fet då tycker ingen att det är ok längre.
Man blir inte respekterad i vårt samhälle om man är för tjock. Lite gulligt mullig är ok men är du fet så lägger man på dig en massa egenskaper som inte är dina.
FET= lat, ingen karaktär, ohygienisk, ointelligent, sa jag lat?
Att äta bra och nyttigt mår ju alla bra av men när det till slut genomsyrar hela din vardag vad du stoppar i munnen så blir det ju sjukligt till slut.
Jag mår dåligt varje gång jag "unnar" mig saker. Äta på Donken, eller vilken restaurang som helst, vin, glass, lite chips, bröd, smör , OST!,
Jag äter sånt i bland men varje gång mår jag dåligt för jag VET hur många kalorier jag stoppar i mig.
Jag skulle kunna doktorera i viktminskning men ändå har jag gått upp över fem kilo i sommar.
Jag har släppt taget och jag har tillåtit mig att äta mer än 1200 kalorier/dag.
Jag har INTE vräkt i mig bröd, ost, chips, pizza, godis.
Jag har ätit något av det, någon/några gånger på hela våren/sommaren men ÄNDÅ stiger jag i vikt hela tiden.
Jag äter för det mesta mat med låg fetthalt och lågt kaloriinnehåll men jag går ändå upp i vikt.
Nu äter jag även tabletter som gör att fettet inte skall tas upp i kroppen, men eftersom jag knappt äter något fett så händer ju ingenting.
Men jag går inte ner i vikt heller.
Jag är så trött på att prata om min vikt och om hur mycket jag går ner och upp hela tiden.
Det jag vill komma fram till är ju vad so är viktigt här i livet.
Är det inte att LEVA?
Såg ni programmet om 102-åringen som bloggar? Där kan man snacka om livskvalitet.
Hon började leva sitt liv när hon fyll 100. Vi andra kanske inte behöver vänta så länge.
Livet är här och nu, skall vi inte leva det då?
Alle blev 28 år, tror du inte att han vill att vi som finns kvar skall leva våra liv?
Jag har aldrig motionerat i hela mitt liv och nu när jag inte kan så saknar jag det.
När min operation är klar så längtar jag efter att få promenera fort utan att det gör ont.
Inte vet jag vad jag vill med hela det här inlägget men det blir ofta lite svamligt nu för tiden. Det är så många tankar som far i mig när jag går här hemma och tänker att jag ibland tror att jag håller på att bli knäpp.
Jag måste väl skriva för att reda ut ett och annat och just nu handlar det mesta om vad som är viktigt här i livet.
Carpa lite Diem så att säga.
I dag är det fredag och syrran är på väg hit med tåget. Vi två skall fånga dagen hela helgen, var så säker.
LOVE!!

Den här bilden älskar jag.
Den är tagen för några år sedan.
Knut kommer fram och kramar mig när jag speglar mig.
Jonny är snabbt framme med kameran.
Det är kärlek skriven på hela bilden.

Agda 92 år

Det är jag det!
Det är åtminstone så som jag skall träna enligt sjukgymnasten.
Så här ser mitt träningsprogram ut fram till operationen.

En gång om dagen skall jag göra detta. Ingen belastning och inga vikter.
Dessutom fick jag en krycka som jag skall ha när jag går.
Agda 92 år, det är jag det.
Han har aldrig sett ett så utslitet knä på en "Så ung människa".
Han sa att jag inte kommer att kunna komma tillbaks till varken liv eller arbetsliv förrän jag fått en operation.
Han sa: - Nu får du inte ge dig när du träffar ortopeden! Du får inte stå där med mössan i hand och skrapa med foten. Du måste vara tuff och stå på dig nu.
Men sjukgymnastens ord i ryggen känner jag mig starkare än någonsin.
Nu kan inget få mig att backa.
Han har sällan sett ett så utslitet knä som mitt, sa han. På något underligt sätt så kändes det bra när han sa så, för då fick jag bekräftat att jag inte hittar på och att jag inte skall ha dåligt samvete för att jag är hemma och är sjukskriven.
Han var förvånad att jag har kunnat arbeta alls med mitt knä de sista åren.
ÅREN!!
Jag har tydligen hög smärttröskel, för mitt knä kan man inte ens stå på, än mindre gå med, sa han.
Nu skall jag Agda träna duktigt varje dag och försöka bygga lite muskler runt knät och sedan skall jag ringa när min operation är gjord för då behöver jag hjälp att komma tillbaks till livet igen.
Han var också förvånad över hur jag kunnat gå ner över 20 kilo i vikt utan att kunna motionera.
1200 kalorier per dag, svarade jag då.