Hon har tillbringat många år att hata sin.
Precis som jag!
Detta plus Alles död hänger i hop på något sätt.
Livet är här och nu. Jag vill inte vara fet, men jag vill heller inte banta i hela mitt liv.
Ingen kan leva på 1200 kalorier/ dag i hela sitt liv.
Spelar det någon roll att jag är fet? Mitt knä och min värk är ju viktigare att ta tag i för att jag skall få livskvalitet.
Att jag är mullig, tjock eller t om fet är ju a mindre betydelse så länge jag är frisk och får leva mitt liv.
Jag vägrar väga 112 kilo igen men samtidigt kan inte detta vara min huvudsakliga livsuppgift.
Hur blir man sams med sig själv och sin kropp?
Jag vet ju vad som är viktigt i mitt liv och det är ju först och främst jag själv, sedan min familj.
Jag tror ärligt att min familj skiter i hur mycket jag väger. Jag vill också skita i det, men eftersom jag har tendens att bli alldeles föööör tjock så måste jag tänka på det hela tiden.
Lite mullig som Stina Wolter gör ju ingenting men när man börjar bli sjukligt fet då tycker ingen att det är ok längre.
Man blir inte respekterad i vårt samhälle om man är för tjock. Lite gulligt mullig är ok men är du fet så lägger man på dig en massa egenskaper som inte är dina.
FET= lat, ingen karaktär, ohygienisk, ointelligent, sa jag lat?
Att äta bra och nyttigt mår ju alla bra av men när det till slut genomsyrar hela din vardag vad du stoppar i munnen så blir det ju sjukligt till slut.
Jag mår dåligt varje gång jag "unnar" mig saker. Äta på Donken, eller vilken restaurang som helst, vin, glass, lite chips, bröd, smör , OST!,
Jag äter sånt i bland men varje gång mår jag dåligt för jag VET hur många kalorier jag stoppar i mig.
Jag skulle kunna doktorera i viktminskning men ändå har jag gått upp över fem kilo i sommar.
Jag har släppt taget och jag har tillåtit mig att äta mer än 1200 kalorier/dag.
Jag har INTE vräkt i mig bröd, ost, chips, pizza, godis.
Jag har ätit något av det, någon/några gånger på hela våren/sommaren men ÄNDÅ stiger jag i vikt hela tiden.
Jag äter för det mesta mat med låg fetthalt och lågt kaloriinnehåll men jag går ändå upp i vikt.
Nu äter jag även tabletter som gör att fettet inte skall tas upp i kroppen, men eftersom jag knappt äter något fett så händer ju ingenting.
Men jag går inte ner i vikt heller.
Jag är så trött på att prata om min vikt och om hur mycket jag går ner och upp hela tiden.
Det jag vill komma fram till är ju vad so är viktigt här i livet.
Är det inte att LEVA?
Såg ni programmet om 102-åringen som bloggar? Där kan man snacka om livskvalitet.
Hon började leva sitt liv när hon fyll 100. Vi andra kanske inte behöver vänta så länge.
Livet är här och nu, skall vi inte leva det då?
Alle blev 28 år, tror du inte att han vill att vi som finns kvar skall leva våra liv?
Jag har aldrig motionerat i hela mitt liv och nu när jag inte kan så saknar jag det.
När min operation är klar så längtar jag efter att få promenera fort utan att det gör ont.
Inte vet jag vad jag vill med hela det här inlägget men det blir ofta lite svamligt nu för tiden. Det är så många tankar som far i mig när jag går här hemma och tänker att jag ibland tror att jag håller på att bli knäpp.
Jag måste väl skriva för att reda ut ett och annat och just nu handlar det mesta om vad som är viktigt här i livet.
Carpa lite Diem så att säga.
I dag är det fredag och syrran är på väg hit med tåget. Vi två skall fånga dagen hela helgen, var så säker.
LOVE!!
 |
| Den här bilden älskar jag. Den är tagen för några år sedan. Knut kommer fram och kramar mig när jag speglar mig. Jonny är snabbt framme med kameran. Det är kärlek skriven på hela bilden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar