tisdag 25 augusti 2015

Svårt att komma i gång.

Livet pågår men jag har svårt att hänga med i det de här dagarna.
Det var ju tur i oturen att jag blev sjukskriven i samma veva som olyckan för jag har verkligen ingen aning om jag hade kunnat arbeta.
Alle var varken släkt eller barndomsvän men han påverkade både mig och Jonny med sitt glada sätt och sin härliga personlighet.
Ända sedan vi träffade honom första gången har han funnits i våra hjärtan och när han fick barn förra året så kändes det fantastiskt roligt även fast vi inte ens var släkt.
Han var bara i 20-års åldern när vi träffades första gången och vi gillade honom direkt. Han var som en gubbe, gillade fika och husmanskost och lyssnade på dansband.
Jag glömmer aldrig när Knut och alle kom hem och åt födelsedagsmiddag hos oss på FänrikStåls gata.
Knut fyllde 21 år och hade önskat sig stekt fläsk med potatis och löksås. Jag tror Grabbarna satte i sig 1½ kg stekt fläsk själva. Jag hade gjort en hel kastrull med löksås och det var soprent i alla karotter när de åkte hem till Rickomberga på källen.
Eller när han, David och Knut kom hem till oss för att smaka surströmming.
Vi trodde väl aldrig att de skulle tycka om det och att vi skulle måsta öppna både en, två och tre burkar surströmming.
Jag vet inte hur många tunnbröddrullar med strömming Alle satte i sig den där kvällen men både jag och Jonny satt och gapade.
Sedan den gången har Alle ätit surströmming hemma hos oss varje höst.
Han skulle komma ut till Hållen även i år. Det blir svårt att ha fest utan honom. Jag hoppas att han är med oss där ute ändå.
Som sagt, det är svårt att komma igång med mitt liv igen när något sådant här hemskt händer.
Jag sitter bara här hemma och låter tankarna vandra.
Hur skall då inte hans familj ha det?
Usch! Jag kan inte fatta, hur skall man kunna sätta sig in i den sorgen?
Jag vet att jag skriver mycket om Alle nu men det är liksom inget annat som betyder något.
Vad jag skall äta till middag eller vilken film jag har sett, allt är så obetydligt.
Man blir verkligen,på ett grymt sätt, påmind om sin egna och sin familjs dödlighet, hur ens liv kan förändras på ett ögonblick.
Man får verkligen perspektiv på de små sakerna som bekymrar en i vardagen. Saker som t ex pengar och vikt blir helt plötsligt obetydliga. Ens egna I-landsproblem blir så pyttesmå att man inte orkar tänka på dem en gång.
Nu är det begravningen kvar som man skall uppbringa styrka att orka med. men jag vill för allt i världen inte missa den.
Det är klart att vi skall vara där och ta ett sista farväl av en fin kille.
Vår vän Alexander <3




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar